Ramhistorien där vi ser författaren George Orwell döpa bonden i den klassiska politiska fabeln Djurfarmen efter den här filmens huvudperson ter sig lite tillkämpad. Och underligt missvisande. I alla fall för den som lärt sig att bonden Jones, som är en suput som missköter sina djur så pass att de gör revolution, är stöpt efter tsar Nikolaj II.

Vår Mr Jones är istället en hjälte. En tämligen oomsjungen sådan.

I ukrainska kretsar lär han dock vara en celebritet, eftersom det var han som först och med sitt liv som insats avslöjade den av Stalin skapade svältkatastrofen i just Ukraina under tidigt 1930-tal. Holodomor, kallas den, svälten, som vore den en ondskans boning i valfri Tolkien-skapelse.

Och det är verkligen ondskefullt vidriga saker som journalisten Gareth Jones ser och upplever på sin resa från Moskva till byn Stalino (nuvarande Donetsk). Högar med lik kantar vägarna, döende utmärglade barn, mord, övergrepp. Kannibalism …

Som rådgivare till den dåvarande brittiska regeringen var den unge walesaren en hotshot i branschen, han hade till och med gjort en intervju med Hitler och Goebbels, men efter det hade han siktet inställt på Sovjetunionen och det stora nationella experimentet.

Som många andra på den tiden imponerades han av Stalins framgångar i att få sitt land och industri att blomstra, det forna tsardömet tycktes efter revolutionen ha blivit till ett folkets paradis.

Men Gareth Jones får inte siffrorna att gå ihop och lyckas ta sig dit för att undersöka saken. Först får han, likt sina degenererade korrespondentkollegor, inte lämna Moskva. All rapportering styrs indirekt av korrumperade hejdukar till regimen, som exempelvis den Pulitzer-belönade New York Times-reportern Walter Duranty som får sina fiskar varma här (spelad av Peter Sarsgaard som har en enastående förmåga att se dubiös ut), men Jones sliter sig loss från sina bojor och ser snart den bittra sanningen bakom Stalins omtalade femårsplan.

Agniezska Holland, en av den polska filmens största namn, har varit verksam i snart 50 år men visar en till synes outtröttlig vilja att skildra de stora politiska och sociala orättvisorna. På senare decennier har hon varit verksam i USA men är kanske mest känd för sina äldre filmer om förintelsens och judeförföljelsernas fasor i Europa. Det känns helt rimligt att det är hon som för den här berättelsen till duken. Manuset spelar dock huvudrollen, och det är signerat den debuterande Andrea Chalupa som skrivit historien delvis utefter sin egen släkts hågkomster från den ukrainska landsbygden.

Det vore synd att säga att formen är nyskapande, och nog blir Hollands regi lite för tydlig här och där, men spännande är det ändå, speciellt om man som undertecknad inte känner till historien och tillåts sitta ovetande in i det längsta.

I början gör sig Carol Reeds klassiker Den tredje mannen sig påmind i minnesbanken men det hela mynnar ut i en större, mer verklighetsnära berättelse som skrämmer. På många olika sätt.

För även om Holodomor är hemskt i sin egen rätt får Mr. Jones extra emfas på grund av sin otäcka tidlöshet; inte bara genom Rysslands nutida aggressioner mot Ukraina och framförallt då Krim, utan också generellt som en påminnelse om hur självsvåldiga maktapparater kväser motstånd och har medievärlden i hårt åtdraget koppel.

Här handlar det om fake news, innan Trump tog uttrycket i sin mun, om despotiska världsledare som håller varandra om ryggen för att den heliga internationella handeln inte ska påverkas.

Som någon säger i filmen: Historien går i cykler. Sant, och djupt deprimerande.