Som tyskvän i allmänhet och filmnörd i synnerhet har jag väntat i vad som har känts som en evighet på Florian Henckel von Donnersmarck nästa skapelse.

Det var ju denne tysk med det mäktiga namnet (som skulle göra sig riktigt bra på en naziskurk i en Tarantino-action) som slog igenom stort med sin sinnrika och stiligt berättade debut De andras liv 2006. Efter det bar det till Hollywood, och där gick det som det ofta gör för europeiska invandrare i Hollywood: inte alls.

Hans första (och enda) film för USA – Johnny Depp och Angelina Jolie-äventyret The Tourist – gick till botten i Venedigs kanaler och nu, nio år senare är han tillbaka i Das Vaterland med ett episkt drama som sträcker sig från sent 1930-tal till dito 60-tal.

I original heter filmen Werk ohne autor (ungefär Verk utan skapare) men i Sverige får vi dras med den engelska exporttiteln ni ser här ovan. Uppmaningen om att aldrig titta bort får huvudpersonen Kurt som barn av sin unga moster när hon släpas bort till dårhuset i ett Nazityskland som vill rensa folket från dåliga gener. Händelsen sitter kvar i Kurt resten av hans liv och förlöser också slutligen hans konstnärskap.

Kurt Barnert är löst baserad på den verklige målaren Gerhard Richters liv (Richter har dock tagit starkt avstånd från filmen) och det är genom Kurts ögon vi ser hur de allierades totalbombningar ödelägger hemstaden Dresden, hur Hitler snart trillar av pinn och ersätts av en annan despotisk regim, denna gång under kommunistisk fana. Och sedermera flykten till väst.

Det mest intressanta under filmens hela tre timmar är inte huvudpersonen, som kan vara rätt irriterande och arrogant (och vars liv skildras med summarisk framåtrörelse på sedvanligt biopic-vis) utan den levande historiska fonden, som påminner om hur omvälvande Tysklands 1900-talshistoria var. Hur det tyska folket hölls gisslan av först ett vidrig totalitärt styre, och hur hälften sedan tvingades att leva i en hårdför lydstat under Sovjetunionen. Och hur nyligen det egentligen var.

Huvudrollen som den lidande Kurt görs av Tom Schilling (Under samma himmel) och stagas upp av alltid stabila Paula Beer (Frantz), som dock fått en tråkigt passiv roll. Som Kurts nemesis, den oerhört intrigante Professor Seeband, ser vi Sebastian Koch som hade en neurotisk glans i ovan nämnda De andras liv. Här är hans roll mindre nyanserad, en rakt igenom en ond och hal kappvändare som lyckas överleva, och till och med frodas efter maktskiftet. En symbol för, och kommentar till, det faktum att många som hade en hög position inom den nazistiska hierarkin behöll den även när vindarna vände.

Det är naturligtvis skönt att se honom få på tafsen mot slutet men skadeglädjen byts snart ut mot en fadd känsla av serietidningsmoralism.

Nå, mest handlar det ändå om konst under hot från det repressiva samhället men också, längre fram i berättelsen, konst under frihetens ok. Om det inte längre finns givna ramar, eller en tydlig motståndare att formulera sig mot, kan friheten framför en tom duk vara svår att bära.

I filmens inledning följer vi med lille Kurt och nämnda moster när de går på en nazistisk konstutställning som visar upp, och varnar för, degenerad konst. Guiden fnyser åt det nonfigurativa, det nakna, det provokativa, och hyllar det som Führern vill att konsten ska vara: Uppbygglig, traditionell, figurativ.

Guiden tar till och med till den anti-intellektuelles favorit bland förklenande omdömen om modern konst: ”Det där kan ju ett barn rita” (skamligt nog sa jag likadant häromdagen, inför ett verk på Liljevalchs vårutställning).

När Kurt är äldre, och fast i det socialistiska Östtyskland, återkommer i princip samma syn på konst. Återigen en förtryckande miljö som kväver kulturen, som vill ha ren och nationalistisk kultur, till för att bära gamla konservativa traditioner vidare. Här är Florian Henckel von Donnersmarck inte direkt subtil, pekar med hela handen på likheterna mellan de två regimerna men okej, det må vara hänt. Slutsatsen att i stort sett samma uppmaning hörs idag från högerpopulistiska makthavare runt om i Europa, får man i alla fall – och om man vill – dra själv.

Sålunda inte riktigt den filmfest jag hade väntat på, men väl en episk, snygg och välspelad sak som trots sina 188 minuter inte får mig att börja tänka på refrängen.