Få kan se så högstämda ut som den brittiska skådespelaren Rachel Weisz. Hon har ett vitt spektrum, från dråplig böna i Mumien till nervig frihetskämpe i The Lobster, så jo, hon är begåvad – men när hon ska illustrera inre upprördhet och indignation blir det lite väl mycket uppspärrade ögon och halvöppen mun. Mycket sånt blir det här, när hon gör hon den New York-baserade fotografen Ronit som när hennes pappa, den (lokalt) kände rabbinen trillar av pinn, åker hem till sin uppväxts ortodoxa judiska miljö i utkanten av London. 

Det är nutid men i det här sektlika sammanhanget har tiden stått stilla när det gäller… allt. Det är ett patriarkalt ärkereaktionärt samhälle i samhället som lever efter egna regler som inte har modifierats sedan man hade släppfest för Dödahavsrullarna. Ronit har inte varit hemma sedan hon som ung var tvungen att lämna hemmet och församlingen efter det framkommit att hon hade en lesbisk relation med kompisen Esti (Rachel McAdams). När Ronit nu återvänder möter hon en kuvad Esti som är gift med den döde rabbinens påläggskalv Dovid.

Esti ser ut som en uttorkad planta som överlevt i ett mörkt rum på ren vilja, och det är egentligen henne filmen handlar om. Om hennes val att stanna i ett dött förhållande i en repressiv miljö, och om Ronits försök för att få henne att vakna till liv igen. Det förstnämnda lyckas den chilenske regissören Sebastián Lelio och medmanusförfattaren Rebecca Lenkiewicz inte förklara, för vare sig Ronit eller mig. Varför bli kvar i en så uppenbart giftig omgivning när man inte måste? Paret har inte ens barn, som eventuellt skulle kunna bli lidande av en separation.

Okej, svaret ligger väl kanske i uppfostran och bristande självtillit, men när den omständigheten utgör själva grundbulten för intrigen krävs det mer kött på benen för att den ska gå från premiss till trovärdigt val.

Sebastián Lelio berättar gärna om utanförskap och gör det med Känsla:

I Gloria där en medelålders kvinna slår sig fri från patriarkatets bojor (snart kommer den amerikanska remaken med Julianne Moore), i Oscar-vinnaren En fantastisk kvinna och här (i en adaption av Naomi Aldermans roman), där både Ronit och Esti på olika sätt straffas av en oförlåtande omgivning.  

Den dova tonen i fotografi och skådespeleri sätter stämningen av förlorade drömmar, av själar som tvingas gå omkring i alldeles för trånga människokostymer. Det är suggestivt och övertygande – respektingivande! – men faktiskt i längden lite väl onyanserat, tröttande – som en predikant som vevar på trots att alla i rummet redan är övertygade.

Men så är Sebastián Lelio inte heller den mest subtila av berättare. Historien har bara en riktning – ut! Och vi sitter alla (?) och tycker genuint illa om de inskränkta, ogina, skvallrande, illvilliga församlingsmedlemmarna. Okej, alla verk som lyfter fram den blinda religiositetens ondska är av godo – men det hade inte skadat med lite mindre… högstämdhet.