– Är det inte fantastiskt ändå?!

– Vilket då?

– Allt! Allt är fantastiskt.

Av ovanstående dialog, som kommer mot slutet i Om det oändliga, skulle man kunna lockas att tro att den fjärde delen i Anderssons vitkalkade ”trilogi” har ett mer optimistiskt tonläge, men det vore att ta i. Men ändå, här finns något lättsamt gäckande, en intuitiv känsla av frihet som kan komma av att regissören nu helt har kastat av sig det tydliga narrativets tvångsjacka.

Han lutar sig tillbaka och betraktar människodjurets bräcklighet.

Om det oändliga är en samling tablåer som konstaterar att det är synd om människan. Det handlar till stor del om avundsjuka, egoism, bristande empati, religion och – vilket är nytillkommet i sammanhanget – våld i nära relationer och hedersmord.

Ja, samtiden tränger sig faktiskt in i det royska universumet.

Dels i form av en ökad mångfald bland statisterna som alltså inte bara utgörs av vitsminkade vita, dels i en drömscen – en golgatavandring där en medelålders man släpar på ett tungt kors genom stan, piskad och hånad av en uppretad folkmassa. För visst kan det vara en kommentar till pöbelväldet i sociala medier?

Eller så är det bara en illustration av den där prästens återkommande mardröm. Han som senare sitter hos psykiatrikern och beklagar sig över att han har förlorat tron.

– Kan det vara så att det inte finns någon Gud? föreslår läkaren.

– Vad ska man då tro på? gnäller prästen.

– Man får väl vara nöjd med att man lever.

Guds tystnad … Hm, var har vi hört den förut …? Börjar den gamle filmkonstnären så här på ålderns höst närma sig Ingmar Bergmans religiösa grubblande? Nja, kanske inte ändå. För även om döden är mer närvarande här än i tidigare filmer har ju Roy Andersson ofta kommenterat religionens, eller i alla fall kyrkans, tillkortakommanden när det gäller själasörjande. Bäst skildrat i Sånger från andra våningen: den där prästen som inte kan ta in en församlingsmedlems ångest utan istället talar om sin egen ågren över att ha gjort en dålig fastighetsaffär (en favoritscen!). I Om det oändliga ser vi en Guds tjänare som bokstavligen vänder ryggen till när en dödsdömd man söker nåd inför det att han ska arkebuseras.

Men annars är det mesta sig likt i det royska universumet: Det där dammiga, skavda som ger en odefinierad känsla av att befinna sig i ett bedagat Östeuropa, där bilarna är små och skrangliga, där människorna är skamfilade och allt går i DDR-gult.

Och så de där fantastiska miljöerna, de extremt detaljerade dekorbyggena, det suggestiva panoramat över ett sönderbombat Köln. Allt – eller i alla fall det mesta – uppbyggt i studio. Det är filmtrolleri för den stora skärmen.

Roy Andersson befinner sig i en helt egen liga i svensk filmbransch: han skapar allkonstverk som kommunicerar med konst-, litteratur- och filmvärlden. Rörliga tavlor med djup i bild, text och tanke. Existentialism serverad med härligt ärke-lakonisk humor.

Av någon anledning har Roy Andersson den här gången lagt sig till med berättarröst. En ung kvinna som talar med skir röst och noggrant avvägda fraser. Det fungerar bitvis, ger verket en samlande sagoton, men stör lika ofta. ”Jag såg en man ha problem med bilen”, säger hon, när vi ser en man som har problem med bilen …

Onödigt.

Det finns säkerligen en smart tanke med det, men den undflyr i så fall den här kritikerns fattningsförmåga.

Men det är såklart bara ett litet smolk i glädjebägaren. Roy Andersson kommer nog aldrig nå exakt samma höjder som han gjorde i Sånger från andra våningen, men så var det ju också första gången som hans speciella estetik släpptes lös i en hel långfilm, men alla de tre efterföljande titlarna är ändå lysande alster från en svensk filmmästare som inte påminner om någon annan.