If you like fucking, don't get married!

Komikern Chris Rock beklagar sig på en stand up-scen tidigt i filmen och kickar på så sätt igång Sofia Coppolas senaste film som jobbar i det svårnavigerade emotionella landskapet som breder ut sig när passionerad kärlek övergår i vardag och slentrian.

Rashida Jones spelar Laura, en 30-nånting författare och småbarnsmor som förvandlats till en hemmafru som jonglerar livspusslets alla bitar medan mannen Dean (Marlon Wayans) är borta på jobbresor. Och det är efter en sådan som hon för första gången misstänker att han är otrogen. Laura berättar, mot bättre vetande, om sina misstankar för sin pappa (Bill Murray) som i egenskap av rik gallerist, med nästan lika mycket fritid som pengar, engagerar sig helhjärtat i fallet.

New Yorks kulturella överklass, jazzigt soundtrack, knepiga relationer, smart dialog tryfferad med konstnärliga konnotationer – det är klart man tänker Woody Allen, men kanske ännu mer (en visuellt nedtonad) Wes Anderson. Men mest av allt Sofia Coppola så klart, och hennes förkärlek för det far-och-dotter-tema som hon först etablerade i det galanta genombrottet Lost in translation, fördjupade i Somewhere – som kunde läsas som en variation på en uppväxt med kändispappa – och nu låter trippa fram i en elegant komedi full av enkla men träffsäkra insikter om mänsklig kommunikation.

Murrays rollfigur Felix är en härlig och rejäl publikfriare. En Efraim Långstrump med Casanovakomplex, som är nästan övernaturligt levnadsglad och fullproppad av biologistiska teorier om skillnaden på män och kvinnor. En man som inte kan vara i närheten av en kvinna utan att försöka charma henne.  

Med andra ord något av en dinosaurie i dessa post-metoo-dagar, men Coppola – och Laura – ger Felix den milda behandlingen. Vilket är vist, för det här inte hans berättelse. Han får i och för sig mycket duktid men agerar främst sidekick (och avskräckande exempel). I grunden handlar det om en kvinna som försöker hitta tillbaka till sig själv, till Jaget som finns bortom mamma-, fru- och dotterrollen.

Tankegodset är slimmat men ändå så väl framfört att det med lätthet slinker förbi skepsisens dörrvakter. Mer än så: Coppola påminner oss här om hur en simpel frågeställning som ”är han otrogen?”, kan bära en hel film.

Okej, slutet är förutsägbart. Det finns liksom bara två olika svar på den ställda frågan och man ska nog vara skumögd för att inte förstå hur det ska gå, men vägen dit är puttrande njutbar.