Disneys klassiska animation om den lilla elefanten med de gigantiska öronen kom redan 1941 men har stått ohotad som främsta elefantsagan sedan dess. Nu får den konkurrens, av sig själv, i form av en live-action-version – eller ”otecknad” som väl är den korrekta termen bland svenska barn. Även andra av koncernens stora titlar, som Lejonkungen och Aladdin, har nyligen förärats samma behandling, och man kan fråga sig varför. Svaret är väl helt enkelt att det nu, tack vare teknikens framsteg är möjligt – och så klart att det ger Disney ytterligare möjligheter att dra in deg på gamla publikfavoriter.

Nå, snyggt är det utan tvekan. Myllrande och färggrant. Det är trots allt Tim Burton som står för regin.

Burton är ju en av de givna favoriterna när det kommer till att skapa vridna sagovärldar, med lite lagom mörka nyanser, men den här gången, när han tar sig an en barnfilm av Disney-snitt tvingas han hålla tillbaka såväl skruv som skärpa – vilket ger en välkammad och lättläst fabel där barnen exempelvis stoppar sin pappa när han är på väg att säga det hemska svärordet ”shit”.

Burton och gänget har slängt in och annan fin hommage till den tecknade förlagan, roligaste är att den hallucinatoriska scenen med de rosa elefanterna fått följa med in i framtiden. I den animerade versionen hade Dumbo och hans muspolare druckit champagne vilket gav den lille tjockhudingen delirium, där han såg nämnda rosa släktingar dansa i luften. En packad barnhjälte gick tydligen för sig på 1940-talet, men knappast i vår ängsligt barncurlande samtid – istället framkallas visionerna nu medelst stora datorgenererade såpbubblor. Ja, jag vet. Tamt. Men onekligen snajdigt.

Annars har ursprungsberättelsen vidgats, och fokus har flyttas från djur till kärnfamilj. I huvudrollen ses istället unga Milly som tillsammans med sin lille bror och den av kriget sargade pappan, jobbar på cirkusen där Dumbo föds. Där hittar vi också den evige Burton-medarbetaren Danny De Vito, som här spelar lika kolerisk och barsk som vanligt. Underhållande så klart.

När den elake kapitalisten Vandevere (Michael Keaton) får nys om den flygande elefanten köper han upp hela cirkusen och inlemmar den i sitt stora megakomplex kallat Wonderland. Som är förvillande likt ett Disneyland.

Mot slutet står Wonderland i lågor, och detta på grund av att Vandevere blivit för girig och varit taskig mot djuren. Barnen, elefanterna och alla andra som är snälla, och inte bryr sig om profiten, tar hem spelet.

Paradoxalt nog har alltså en jättekoncern inom underhållningsbranschen skapat en storbudgetfilm som kritiserar stordrift och snöd vinning i underhållningsbranschen...

Bonusspår: Att Vandevere utrustats med en Trump-liknande blond kalufs skulle kunna tolkas som en Tim Burton-signerad kritik av den sittande presidenten och han sätt att styra landet.

”Jag har närt en kommunist vid min barm”, ropar (kanske) Walt från graven.