Så stark är Disneys kulturella ockupation  av våra sinnen att filmskaparens version av Pinocchio från 1940, för evigt blivit originalbild av den träiga dockan men denna ikon har karvats fram åtskilliga gånger före och efter det, både i spelfilm och animation, och har stått förebild för såväl skräckdockan Chucky som figuren Hedvig i barnprogrammet Från A till Ö.

Den alltid enerverade och ständigt snattrande italienska komikern Roberto Benigni verkar ha ett extra starkt band till den lilla träskallen. För tjugo år sedan regisserade han, och spelade bisarrt nog (trots sina då 50 år) huvudrollen i en liveactionversion, och här i Matteo Garrones bidrag återkommer han som Geppetto, den fattige snickaren som snidade fram titelfiguren.

När Matteo Garrone, mannen vars namn flög över världen som regissör bakom hårda maffiadramat Gomorra, nu försöker befria klassikern från dess amerikanska bojor kunde man ju vänta sig en mer realistisk och hårdslående variation men det här är i stället saga med stort och snirkligt S.

Ett färgsprakande och maffigt äventyr fullspäckad med fantasieggande och groteska figurer, där den gigantiska snigeldamen och schimpansen som är stadens snedtänkande domare tillhör några av favoriterna.

Ni kan premissen: Pinocchios dröm är att bli en riktigt pojke, av kött och blod, men för att bli det måste han visa att han är en snäll och gudfruktig typ, vilket är lättare sagt än gjort när han likt en träfanerad Emil lockas till diverse hyss.

Nog är den uppbyggliga tonen ett uns irriterande – här blir den som vill leka istället för att knega förvandlad till en åsna – men att kalla historien om Pinocchio sedelärande vore som att anklaga havet för att vara vått, det är liksom en grundförutsättning. Garrone och hans datorkraft klär i alla fall det uppbyggliga i en böljande kostym av anarkistiska upptåg, suggestiva scenerier och halsbrytande stunts.

Och näsan då? Jo, den växer, men bara en gång, och då låter den goda féen ett gäng hackspettar hacka tillbaka näsan till korrekt storlek. Det ser ganska brutalt ut och det finns fler våldsamma ögonblick som aldrig skulle kunna ha letat sig in i Disneys version, men så lär den här tolkningen också ligga närmare Carlo Collodis förlaga från 1880 – skapad i Bröderna Grimms kölvatten, en tid som hellre skrämde barn till lydnad än utfärdade triggervarningar.

Det fortsätter att hagla Pinocchios. Snart kommer han att annekteras av USA igen, närmare bestämt av Guillermo Del Toro, mannen som skapade det hårdhänt underbara dramat Pans labyrint. Det kan nog också bli bra, men sen är det dags att låsa in dockan i snickerboa ett tag igen.