Just när det verkade som att tv-serien Stranger things tagit hem pris för flest 80-talsreferenser per gigabit kommer 80-talsikonen Steven Spielberg och visar var 80-talsskåpet ska stå.

Jo, det var onödigt många ”80-tal” i förra meningen men det var bara för att sätta er i rätt stämning, det är nämligen just det fula men förvisso populärkulturellt välbyggda decenniet som står i centrum i Ready player one.

Duran Duran, Tillbaka till framtiden, Doom, Asteroids, Michael Jackson – de sekunder som inte hyser en referens är lätträknade. I fokus för denna dåtidsvurm står Wade Watts, född år 2027, som i filmens nu, 2045, bor med sin moster och hennes slashasige man i en slummig del av Columbus, Ohio.

Den absolut största delen av dagen tillbringar Wade i Oasis, ett gigantiskt virtual reality-universum, med multipla spelvärldar sammanbundna, där i princip alla människor tillbringar sin tid för att slippa möta den råa verkligheten. När den dyrkade och Willy Wonka-like skaparen av Oasis dör lämnar han efter sig en video där han berättar att han gömt tre nycklar i spelet, och att den som hittar dem kommer att få ärva hela den förmögenhet som Oasis är.

Ja, och sen är det fullt ös, medvetslös – som man sa under nämnda decennium.

Alla vill åt nycklarna. Allra mest det elaka storföretaget IOI som har bildat ett eget lag av tusentals spelare. IOI försöker värva Wade som, helt enligt den populärkulturella instruktionsboken, inte vill vara på någons lag. Han är en ensling, han går sin egen väg, han… ja, ni vet.  Denna gång dock i en lite gulligare, typiskt spielbergsk nördversion.

Min inre ordningsman har lite svårt att köpa att tonåringar på 2040-talet har järnkoll på musik, film och tv från en tid då inte ens deras föräldrar var födda. Jag kan inte ens övertyga mina skärmslavar därhemma att se en film från tidigt 2000-tal (”stenåldern!”) men de här framtida gynnarna har till och med detaljkunskap om Stephen Kings relation till Stanley Kubricks filmatisering av The shining.

När manusförfattarna Zack Penn och Ernest Cline (som också skrivit förlagan) dessutom vill få mig att tro att begreppet ”Rosebud” (från Citizen Kane) är ett hushållsnamn hos kidsen 2045, måste jag, för att inte börja gubbskrocka, titta åt ett annat håll.

Och det finns onekligen mycket att se på.

Framförallt är Ready player one en orgie i CGI, en virvelstorm av bevis på att Hollywoods datakraft och dito grafik blir större och snajdigare. Scenerna när kompisarna vandrar runt i just Kubricks film är sinnesvidgande och riktigt nyskapande – även om man gjort nakenscenen med kvinnan i badet i rum 237 mer barnvänlig.

Den 71-årige Hollywood-legenden Steven Spielberg släpper alltså två storfilmer samma år. Först ut var ju den gravt överskattade och övertydliga The post som visade att Spielberg blir tung-gumpad och trist när han har något att säga, men när han ”bara” ska hylla popkulturen – och har en ziljon dollar till övers – då märker man att det fortfarande spritter i de gamla lederna.

Men så kommer den uppfostrande och lätt motsägelsefulla slutklämmen:

Efter vinsten använder Wade nämligen sin nya makt och penning till att rusta upp slummen och spela allmän Jesus, men bestämmer också att Oasis ska stängas ner varje tisdag och torsdag, så att folk ska leva lite i verkligheten också...

Aha! Begränsad skärmtid!

Den skärmtrötta pappan i mig nickar medhåll medan filmkritikern, som ju trängs i samma hjärna, fnyser irriterat.

Bonusspår:

Man kan ju inte låta bli att småle lite åt det faktum att alla dessa horder av nutida dystopier (Hunger games, Divergent m fl), där skurken alltid är en girig boss för ett multinationellt jätteföretag, också är gjorda och saluförda av giriga multinationella jätteföretag.

Vid pressvisningen blir vi, som ofta när det gäller dessa filmer, övervakade av vakter med mörkergoggles som sitter strategiskt utplacerade i biosalongen för att hålla koll på att ingen ska kopiera denna 3D-film med sin mobil (hur nu det skulle gå till?).

Undrar vilket lag de spelar för..?