Ride or die inleder med en åkning i stil med Maffiabröders numera ikoniska öppningsscen som snirklar sig genom en restaurangs alla hörn för att slutligen landa på styckets huvudperson. Den här har inte riktigt samma flyt, kameran utför inte riktigt samma piruetter, men det är ändå ett fint stycke teknik som sätter stämningen.

Här är det en nattklubb och vi ser för första gången plastikkirurgen Rei när hon raggar upp en man som hon snabbt hamnar i säng med – och skär upp halsen på. Och det är den resan vi bjuds med på. Först i nämnda sovmöbel som här främst tjänar som scen i en närgången sexakt (regissören Ryuichi Hiroki missar inga chanser att visa sina två kvinnliga huvudroller i full frontal nakenhet) sedan ut på vägen i en roadmovie som går oväntat mycket på tomgång.

Mannen som möter sitt öde strax före ejakulation visar sig vara gift med Reis gamla kärlek Nanae, som har dykt upp efter tio år och bett Rei om hjälp med att bli fri från den våldsamma maken.

Ride or die är med andra ord en uppdaterad och lesbisk variation på Thelma och Louise. Dock utan den jaktspänning som fanns där. Man kan egentligen inte skönja någon som helst spänning likt den som annonseras med titelns två verb. Snarare är det ett snårigt relationsdrama om ett gåtfullt par som gömmer sig lika mycket för varandra som för publiken.

Med andra ord ”gåtfullt” i betydelsen svårt att förstå sig på. Den emotionella logiken är nämligen inte lätt att hänga med i. Det brutalblodiga mordet i början verkar inte bekomma Rei ett smack. Mannen var ju en hustrumisshandlare, han förtjänade att döden dö. Det är okej, det tillhör hämnargenren (som filmen bara delvis ansluter sig till), men när den psykologiska ribban ligger så pass lågt är det svårt att uppamma något engagemang för den stormiga men skissade relationshistorien som kommer därefter.

Det ska i ärlighetens namn sägas att det finns några tendenser till diskussion om klass, om utseendefixering och om svårigheten att komma ut ur garderoben i en reaktionär miljö, men inte mer än att det skulle få plats i en pratbubbla.

Man ska kanske inte ska kräva emotionell stringens av en mangafilmatisering (förlagan är den i Japan populära serien Gunjō) men ändå, när vi inte får några själsliga vätskekontroller ut med vägen blir den här maratonflykten på nästan två och en halv timme mest av allt utmattande.

Premiär på Netflix 16 april.