Tiden är relativ, sa Einstein, och aldrig har relativitetsteorin känts mer levande. På pappret är ”Rymdresan” 1 timme och 14 minuter men i biosalongen känns den som minst det dubbla. Det beror först och främst på en svajig handling och i andra hand på sövande trista karaktärer. Detta trots att huvudpersonerna är barn.

12-åriga Mariana (Teresa Cortes Eliasson) och Marcus (Theodor ”Theoz” Haraldsson) hamnar av en konstig slump i en knubbig, gul rymdfarkost på väg rätt ut i rymden. Den styrs av vetenskapsmannen Albert Mann (Robert Gustafsson), en svagsint excentriker i Einstein-peruk som lever mer i det förflutna än i framtiden. För i det förflutna finns hans älskade fru Lisa.

Nu hotar en asteroid att förinta jorden, och Mann tar på sig uppdraget att förhindra detta med sitt knubbiga rymdskepp. Då kan han nämligen passa på att resa bakåt i tiden. När man ändå är uppe i rymden, så att säga. Ombord på farkosten finns också en kaxig lämmel med stöddig attityd och risig mage, som efter att ha varit försöksdjur i Cern nu avancerat till tekniker.

Rymdresan bygger på astronauten Christer Fugelsangs barnböcker som blandar fakta och fiktion. Fakta i det här fallet består av förnumstigt föreläsande repliker som ”Prova med partikelacceleratorn!” och ”Vi har hamnat på kritatiden, sju minuter innan den största asteroiden världen sett slår ut dinosaurierna”. Resten är fiktion, inklusive tanken att det här otyget skulle kunna lyfta utan vare sig charm, dramaturgi eller ordentlig handling.

Det mest behagliga i filmen är bildspråket, som osar retro, ungefär som en gammal julkalender. Sverige ses genom ett vackert, tidlöst nostalgifilter. Men det varvas dessvärre med halvdana specialeffekter. Det hade man kunnat ha överseende med om man inte också behövde stå ut med konstiga, omotiverade TikTok-danser med diverse djur (lämmeln stuffar runt till Right Said Freds ålderdomliga dänga ”I’m too sexy” och en dinosaurie rullar höft ihop med rollinnehavaren Thoez).

Att det blir spretigt hade man kunnat förutse, man har ju till exempel behövt kalla in inte bara en, utan tre regissörer för att styra upp. Aldrig ett bra tecken.

Som Einstein också sa: ”En smart person löser ett problem men en vis undviker det helt.”