Om man har bara ett uns ryssofob i sig, och dessutom följer Johan Rencks överraskande superba tv-serie Chernobyl, kommer Fabriken så ytterligare salt i det mentala såret. Här möter vi ett Ryssland korrumperat ner på DNA-nivå, ett livsfarligt landskap där arvet från Sovjetunionens diktatur frodas i undervegetationen. 

Tittar man in i filmmakaren Jurij Bykovs portfolio kan man skönja en röd tråd bestående av actiondramer som ställer moraliska spörsmål mot en politisk fond. I The fool fajtas en vanlig rörmokare mot korrumperade lokalpampar, i The major ställs en högt uppsatt polis inför ett etiskt dilemma: ta ansvar eller skyla över ett dåd för att rädda karriären, och här är det ett gäng stålarbetare som gör uppror mot en girig och bestucken boss.

Den senare gör ett av sina mycket sällsynta besök på den i obygden placerade fabriken för att berätta att arbetsplatsen ska stängas och alla ska avskedas. Någon i den panikslagna skaran av knegare nämner ordet ”strejk” och hela salen tystnar skrämt, som minimagikerna på Hogwarts när någon råkar säga Voldemort.

Några av de anställda beslutar sig för att kidnappa bossen och kräva en lösensumma stor nog för att säkerhetsställa ett drägligt liv, men eftersom den slemme chefen har kontakter långt upp i den lokala politiska hierarkin, går det inte riktigt som de tänkt sig.

Det ihällande regnet sätter stämningen. Fotot är hårt, mörkt, drar effektiv nytta av den gamla nedgångna fabrikens arkitektur. Speciellt i inledningen, där maffiga etableringsbilder över en gigantisk fabrikshall med Nostromo-vibbar (rymdskeppet i Alien) gör människan till en liten och utbytbar kugge i ett malande maskineri. I några mycket korta utvikningar får vi ta del av de inblandades hemförhållanden, vilket ger deras rollfigurer lite mer kött på benen, och höjer insatsen inför den urladdning som komma skall. Så långt är Fabriken gravt övertygande. Klaustrofobisk och ödesdiger. Rysk brutalnoir.

Filmmakaren talar ytligt sett om samma saker som landsmannen Andrej Zvjagintsev, som inte minst i Leviathan blottlägger det korrumperade post-sovjetiska systemet, men Bykov lägger i slutändan mer krut på skottlossning än det mänskliga och politiska dramat.

Jo, eliten gör allt för att maximera vinst, på arbetarnas bekostnad och rovkapitalisterna går hand i hand med staten, men den sociala kritiken är ändå mer generellt hållen, och levereras främst ur mynningen på en pistol.

Men suggestivt och sevärt är det utan tvekan. Och jäkligt ryskt.