Salvador Mallo är gay, har rufsigt hår och har jobbat som filmregissör sedan unga år. Även om Pedro Almodóvar, som de flesta goda skapare av konst, ofta har grävt där han står har väl ingen film (inte ens Dålig uppfostran) varit så autofiktiv som denna. Att det är parhästen Antonio Banderas som spelar filmmakarens alter ego, Salavador Mallo, gör bara hemma-hos-känslan ännu starkare.  

Salvador är en globalt hyllad regissör som tappat lusten till… det mesta. Kronisk värk i rygg och själ, och en hel drös andra krämpor, har på senare år hållit honom borta från filmbranschen (även om hans doktor påpekar att han nog skulle kunna regissera ändå).

Han blir inbjuden till cinemateket i Madrid för att närvara vid en visning av en restaurerad kopia av hans 32 år gamla genombrottsverk Sabor, vilket får Salvador att söka upp dess huvudrollsinnehavare, som han bröt med efter filmens premiär. Gammalt groll och en plötslig lust att nyttja rökheroin får minnena att dansa à la Smultronstället i Salvadors plågade sinne.

Smärta och ära, som tävlade i Cannes i våras (Banderas vann pris för sin insats här), tar oss i handen och knallar bakåt i tiden. Påminner om hur det en gång började, för Salavador – och indirekt för Pedro Almodóvar själv; om hur han gått från punkfilmare under post-Franco-eran, över kinky-sex perioden på 80-talet, till att bli den globala, breda publikens egen favoritspanjor. Barndomen och inte minst mamma (Penélope Cruz) får som ofta hos Almodóvar en hel del utrymme.

”Det gråts så mycket hela tiden; den bästa skådespelaren är den som kämpar för att hålla inne tårarna”, säger Almodóvar-klonen Salvador, och talar på så sätt mot sin egen förebild, som aldrig varit rädd att låta rollfigurerna larma och göra sig till. Men här är han – Almodóvar alltså – mer sobert tillbakadragen. Nedtonad. Jovisst, det bjuds som alltid bjärta grundfärger och knepiga relationer men i grunden är Smärta och ära mer eftertänksam och nedtonad än vi är vana vid. Faktiskt bitvis lätt deprimerande, som filmens filmskapare själv.

I en longör (som egentligen inte är så jättelång men känns så) sitter vi och tittar på en enmanspjäs som visserligen är viktig för handlingen, men ter sig bara snäppet mer filmisk än radioteater.

Paradoxalt nog är den delen av filmen som utspelas i backspegelns nostalgiska skimmer och klara färger som är den mest intressanta, och levande, även om den är minst sagt fragmentarisk. Nutiden spinner på utan egentlig konflikt. Förutom då så klart den där största av alla fajter, den mot tiden, den som vi alla kommer att förlora – och mot den dödsångest som urholkar själen (den sista bisatsen trodde jag aldrig att jag skulle skriva i en recension av en Almodóvar-film).

Nå, nu kan man kanske få för sig att Almodóvar går Ingmar Bergman på våra rumpor men nej, filmens fötter står ändå på komedins grund, och slutet bjuder på en lekfull skruv som lättar upp och fulländar metacirkeln.

Sålunda inte någon av hans bästa men en Almodóvar är ändå... en Almodóvar, även om en hugad publiken denna gång gott kan vänta tills filmen kommer i strömmad form.