Man skulle kunna summera Sunset som vore det en alldeles ordinär film:

Året är 1913 och den unga Irisz kommer till Budapest för att söka jobb på den fashionabla hatt- och modebutiken Leiter, en palatsliknande affärsbyggnad som hennes föräldrar en gång i tiden ägde. Snart dras hon in i en maktstrid mellan  den äldre brodern, som hon inte visste att hon hade, och den nuvarande ägaren – en kamp som snart sprider sig över hela staden.

Men det vore orättvist mot såväl verket som den fundamentala förvirring som det sätter publiken i. Sunset är nämligen kryptisk på ett närmast hieroglyfiskt vis. En feberdröm om klasskamp mellan perverterad nobless och brutala revolutionärer, mellan ungrare och österrikare i det splittrade riket Österrike-Ungern. Ett mörkt gungfly till film där vi ser hur solen går ner över en förlorad mänsklighet som på grund av girighet och nationalism störtar huvudstupa in i den helvetiska orgien i lera och blod som numera kallas för det första världskriget.

László Nemes gjorde dundersuccé med sin förra film, debuten Sauls son (som vann en Golden Globe, en Oscar och filmvärldens aktning) – ett smärtsamt återbesök i nazisternas Auschwitz. Redan det ett sinnrikt plåtat drama, berättat helt ur Sauls perspektiv men här tar filmskaparen greppet med det begränsade synfältet ett steg till. Kameran ligger helt nära Irisz, skärpedjupet är obefintligt, mycket av scenerierna ligger utanför fokus och den ungerska huvudstaden är mörk, murrig och inte sällan insvept i röken från stadens och lokens koleldning.

Hot om våld hänger hela tiden i luften, och stryks under av det störiga ljudbandet där en mistlur ljuder i tid och otid.

En estetik som vi inte sett sedan stumfilmsmästarna Fritz Langs och Murnaus dagar (László Nemes säger i en intervju att Sunset ska ses som en hommage till Murnaus Sunrise).

Ingen möda läggs heller på presentation av rollfigurer eller konflikt. Irisz är vår förvirrade guide, hon och storyn stapplar omtöcknad omkring på stadens gator, snarare en intuitiv golgatavandring än en regelrätt berättelse. Ingen verkar vilja ha Irisz där, hon blir avfärdad, antastad, misshandlad, bortskickad men kommer hela tiden tillbaka; vägrar ge sig innan hon gått till botten med vad som hänt, och händer.

Samma envishet krävs hos oss framför duken. Och tålamod. Sunset är ett suggestivt konstverk som tar sig in via porerna snarare än via intellektet, och som dessutom ter sig bättre i efterhand än då jag satt brydd i salongen och försökte få ordning på alla disparata intryck. En förvarning hade inte varit fel. Så ni får den nu: Lämna revisorshjärnan i foajen, och bara åk med.

Tankegodset kan man fundera på efteråt. För det finns där. Så klart.

Det har gått hundra år sedan det första världskriget sargade Europa svårt (vilket många filmer uppmärksammar, från Beskyddarna till Steven Spielbergs kommande 1917), och det är väl ingen vågad gissning att tumultet i Sunset är en kommentar på en politisk nutid där nationalismen och extremismen, precis som då, växer sig allt starkare, och blodiga terrordåd avlöser varandra över planeten.

För lika mycket som det handlar om en människa utan kontroll, och om frustrationen det skapar, lika mycket berättar Sunset om ett splittrat samhälle som befinner sig på gränsen till den stora katastrofen. Och framstår på så sätt som ett skrämmande förebådande verk.