Clintan är tillbaka med en ny film för den konservativa demografin. Efter The Mule där han åter igen spelade sin ”rasistisk men godhjärtad pensionär”-karikatyr är det åtminstone skönt att Eastwood valt att stanna bakom kameran.

Richard Jewell är baserad på den sanna historien om säkerhetsvakten med samma namn, som räddade hundratals människor undan döden under OS i Atlanta 1996. Jewell (spelad i filmen av Paul Walter Hauser från serien Kingdom) identifierade en suspekt väska som visade sig innehålla en bomb.

Vi lär oss också att han lyckades med detta trots svår rännskita på grund av all skräpmat han tryckt i sig. Visst behöver inte allt skönmålas i filmens värld men det betyder inte att allt måste berättas.

Jewell är en man med många trivselkilon, boende hemma hos mamma och med orealistiska polisdrömmar. Den sortens rollperson som skulle användas för patetisk lyteskomik i en Seth Rogen-komedi, men som Clint Eastwood vill ge ordentlig upprättelse som en amerikansk hjälte.

Jewell blev också snabbt helgonförklarad av media efter sitt heroiska dåd men kort därefter blev han själv falskt anklagad för brottet. Jewell drogs in i en rigorös utredning av FBI och blev snart också omstöpt i medierna som skurken bakom all terror.

Inte särskilt många har brytt sig om att se Richard Jewell. Det är en av Eastwoods minst lönsamma filmer hittills. Men den har lyckats blåsa upp en mindre kontrovers i amerikanska medier på grund av porträtteringen av Kathy Scruggs. Reportern (spelad av Olivia Wilde) som i filmen ligger med sin FBI-källa (Jon Hamm) i utbyte mot att han berättar om byråns utredning av Jewell.

Scruggs dog 2001 och kan inte försvara sig men enligt säkra källor är den här delen av berättelsen helt påhittad. Eastwood sprider ändå vidare en sexistisk idé om kvinnliga journalister som gamar utan samvete, och det är lätt att bli konspiratorisk och se hur ”fake news”-hysterin gifter sig med filmens kritik av FBI som varandes total Trump-propaganda. Så är dock inte fallet. Resten av Richard Jewell har faktagranskats och verkar överensstämma med verkligheten.

Men det är ändå inte filmens största problem. Bortsett från den skrattretande scenen när Scruggs byter sex mot hemlig information är filmen som helhet så tråkig, fult fotad och tempomässigt apart att tålamodet rinner ut någonstans i mitten. Trots en viktig läxa om vad som kan hända när medier gör vad som helst för att sälja, gör det bristande hantverket Richard Jewell till en irrelevant film 2020. Se hellre Nightcrawler, Natural born killers eller till och med Anchorman för spetsigare mediekritik.