Den ryska biomarknaden är hetare än någonsin. Men kanske inte på ett för landet odelat positivt vis. Precis när svallet efter den våg av våld och oordning som följde på det historiska eposet Matilda (som av ortodoxa ryssar anses vanhelga Tsar Nikolai II), kom den här satiren som drar ner brallorna på diktatorn Stalin och hans närmaste män.

”Filmen vanhelgar våra historiska symboler, och Marskalk Zjukov framställs som en idiot” lär den ryska kulturministern ha sagt. Och det stämmer ju, speciellt det där sista om Zjukov. Men å andra sidan framstår han ändå som något mindre debil än alla de andra höga herrarna i den här galna politiska såpan.

Vi känner igen dem från journalfilmerna: Chrusjtjov, Malenkov, Molotov och de andra tronpretendenterna som här fajtas om makten när titelns diktator lägger näsan i vädret i en pöl av urin. Infantila och livsfarliga intrigerar de så att svetten skvätter, hoppar på varandra i slowmo och begreppet Ideal har bara en historisk museal betydelse.

Det är en moralisk gungfly som Armando Iannucci och hans härliga ensemble med Michael Palin och Steve Buscemi i spetsen skapar hållfast humor av.

Armando Iannuccis absoluta favorit-trick i konsten att sticka hål på uppblåsta maktmänniskor är att låta vardagsprylarna protestera. Politikernas litenhet skymtar fram när en del av en maggördel sticker fram under skjortan, när det bildas en urinpöl runt den döde Stalin som alla råkar kliva i, när toan och tingen strejkar. Han skapar små sprickor i fasaden där maktmännens mänsklighet tittar fram. 

Han gör det så bra. Också här. Snabbkäftat, hysteriskt, burdust – precis som i Veep och In the Loop.

Men det är knepigt med satir i det långa formatet, det är väldigt sällan det håller hela vägen. Iannuccis skröna orkar inte riktigt löpa satirlinan ut, utan glider istället över i satirens inte lika vassa kusin från landet, även kallat Farsen.

Sen handlar det ju faktiskt om verkliga människor och historiskt blodiga skeende. Om man ska skoja om slakten av hundratusentals människor ska man helst behålla skärpan rakt igenom.  

Men nu låter jag ju lite för negativ. Det är aldrig bra att gå in med astronomiska förväntningar.

Till största del är The Death of Stalin underhållande och begåvad.

Roligast, eller snarare mest tragikomiskt, är ändå att maktens män aldrig – trots ideliga historiska bevis – lär sig att alla försök att censurera eller tysta ett verk bara gör det ännu mer känt, och mer åtråvärt.