En liten kille springer i panik genom skogen och trycker sitt husdjur, en tam iller, mot bröstet. Förföljarna hinner ikapp, misshandlar honom och bränner upp djuret. Något senare hittar pojken, som heter Joska, sin faster död i en stol och råkar i förskräckelse tända eld på deras hus.

Utan förmyndare eller hus att bo i, tvingas han ut på strövtåg, genom ett Östeuropa hårt härjat av andra världskriget.

Hård start? Det blir värre.

Mycket värre.

Den tjeckiske filmmakaren Václav Marhouls har skapat ett vackert men otäckt drama som inte väjer för någon av människans lägsta drifter. The painted bird prisades för ett år sedan på filmfestivalen i Venedig, men alla var inte övertygade om dess storhet, det sägs nämligen att en stor del av premiärpubliken klättrade på varandra för att så snabbt som möjligt ta sig ut ur salongen. Men så är det också ett tre timmar långt gatlopp genom skärselden.

Jerzy Kosinskis litterära förlaga kom 1965 och blev snabbt kontroversiell, förbjöds till och med i författarens hemland eftersom den framställde det polska folket på ett ärekränkande vis – vilket man i och för sig kan hålla med om: Antisemitismen verkar ligga i generna, Joska blir överlämnad till de tyska ockupanterna, men hinner också på sin helvetesfärd genom den polska landsbygden uppleva så många vidrigheter att helvetet framstår som ett bolstrat kuddrum.

Kosinski saluförde bokens berättelse som självupplevd men när det kom fram att han och hans familj gömdes undan nazisterna av välvilliga polacker, började hans offerkofta hänga lite snett. Istället lär det ha varit vännen och filmmakaren Roman Polanskis barndom som återberättades – han drev nämligen, precis som Joska, runt föräldralös i ett krigshärjat Europa.

Av ovanstående anledning, för att den gamla konflikten inte skulle överskugga filmens berättelse och budskap, har Václav Marhoul förlagt sin historia till ett icke namngivet östeuropeiskt land där man pratar något slags slavisk esperanto, uppfunnet bara för denna film.

Men här talar framförallt tystnaden. Närbilderna av karga, fårade anleten, ofta fångade ur Joskas grodperspektiv. Här sjuder rädslan och misstron, avståndet mellan människorna. Som i en gammal stumfilm från Sovjet. Fotoansvarige Vladimír Smutný mixar upp den närgångna råheten med slående panoramor över naturen, allt i tusen nyanser av grått.

Den enda vänlige individen som kommer i Joskas väg är den tyske soldaten Hans, som får i uppdrag att döda den judiske pojken men istället låter honom springa till skogs. I denna rollinsats ser vi Stellan Skarsgård som lyckas uttrycka en imponerande mängd weltschmerz under sin korta tid på duken. Andra stora namn, som Julian Sands, Harvey Keitel och Udo Kier passerar förbi, men i ständigt centrum står lille Petr Kotlar som bär sin utsatta roll med en till synes uråldrig stoicism.

Men det är inte fråga om eländesporr, istället en brutalpoetisk och sorgesam betraktelse över vad det är som formar en människa, hur våld av olika art sakta men säkert förvrider och förhärdar en ung själ. Ett tema som ju inte direkt har blivit mindre aktuellt med åren.