Rättssaken hette ”The United States vs Billie Holiday, och det var precis så det kändes” säger Billie i sin självbiografi och även i filmen som lånat sitt namn från åtalet. Filmen som skildrar amerikanska statens krig mot sångerskan, medborgarrättsaktivisten och heroinisten Billie Holiday. 

Svenska biobesökare har denna försommar möjlighet att se inte mindre än två filmer om ”Lady Day”. Först James Erskins spretiga men ambitiösa dokumentär Billie som försökte nagla fast den komplexa personligheten genom arkivmaterial och gamla intervjuer med jazzlegendarer. Lee Daniels gör istället en biografisk dramatisering med sångerskan Andra Day i huvudrollen, och fokuserar på protestsången Strange Fruit – dess innebörd och konsekvenser.

Southern trees – bear strange fruit, sjöng Billie Holiday släpigt men intensivt om lynchningarna. Staten såg den frispråkiga sångerskan som en uppviglare och använde sig av hennes heroinmissbruk och allmänt depraverade leverne för att få tyst på henne. För Narkotikabyråns boss Harry Anslinger verkar det ha blivit närmast en livsuppgift att spärra in henne, och enligt Daniels film sätter han svarta, unga poliser för att göra jobbet. 

Att det nyvakna War on drugs gick hand i hand med en repressiv och rasistisk politik under 1900-talet är givetvis intressant, och Billie Holiday som en mänsklig historisk skärningspunkt är ett ymninghetshorn av bra historier. Dessvärre litar Lee Daniels inte helt på att stoffet Billie Holiday håller, utan klämmer in en mycket spekulativ kärlekshistoria. Den unge undercover-snut som får Billie fängslad, blir inte bara en del av turnén utan även Billies älskare. Huruvida detta är sant är omöjligt att veta, men relationen känns onödigt påklistrad på en historia som hade kunnat vara lika sann men mer radikal, okonventionell och ärlig utan den.

Billie Holiday var en person med integritet och superbegåvning, förmodligen både älskvärd och totalt outhärdlig, och nog gör sångerskan Andra Day en enorm insats i huvudrollen. Hon är både Golden Globe-prisad och Oscarsnominerad och det är helt i sin ordning. Släpig och blixtrande, imiterar hon inte bara Holidays säregna sångstil utan blåser också liv i legenden backstage.

Estetiskt är The United States vs Billie Holiday som en dröm. Kläderna, miljöerna och inte minst Days sång (hon har medvetet skadat rösten med cigaretter, gin och falsettvrål och lyckas sjunga skrämmande likt Holiday). Filmens bästa stunder ligger dock i luckorna mellan de avgörande konserterna och rättegångarna. Såväl regi som skådespeleri är fenomenalt när bandmedlemmarna lättsamt småtjafsar och retas med varandra, när Billie Holiday tar en promenad med sin älskarinna Tallulah Bankhead och vi får en glimt av allt det som måste ha ingått i hennes person: trauma, ilska, humor, genialitet och divalater.

Lee Daniels återför Billie Holiday till en rättmätig plats i historien av medborgarrättsrörelsens hjältar och tvingar oss att stirra rakt på rasismens blodiga våld. Det räcker gott utan osannolika kärleksrelationer.