En gammal genre återbesökt: Den erotiska thrillern som fick 90-talets kritikerglasögon att imma igen.

Brott och sex i ett motljus som strilar in genom breda persienner. I sin tur en utveckling av amerikansk filmnoir. Mest känd och omtalad: Basic instinct (1992), en mordhistoria där Michael Douglas snut blir besatt av Sharon Stones femme fatale – och så den där scenen där Sharon Stones (roll)figur får förhörsledaren att svettas floder inför hennes utmanande uppenbarelse. Hon sitter i kort klänning med benen i kors och så växlar hon långsamt benens position… och alla ska undra: Hade hon inga trosor på sig?

Jag vet, det är publikfrieri av den absolut snaskigaste arten, men hey, det var 90-tal – och det funkade. Jag tror dock inte man kan återbesöka de här filmerna utan att ha skämskudden nära till hands.

Regissör Michael Mohan gör här, i sin långfilmsdebut, ett försök att flytta subgenren till vår tid och då är den tjuvtittande, kåta blicken som sig bör en kvinnas. Hon heter Pippa och har just flyttat in med sin lite mesige man Thomas i en lägenhet vars stora fönster vetter mot en lägenhet i huset mittemot – där ett par titt som tätt idkar exhibitionistiskt sex. Thomas blir mest stressad medan Pippa (Sidney Sweeney från härliga serien White lotus) inte kan släppa den hete honchon där borta ur sina tankar.

Och så blir Pippa och Thomas (helt överraskande…) vittne till ett mord.

Det är omöjligt att inte tänka på Brian de Palmas Body double (1984), och då naturligtvis även på De Palmas stora förebild Alfred Hitchcock, och hans Fönstret mot gården. Voyeurism är en gammal god källa till förbjuden filmspänning (nu senast i Kvinnan i fönstret) och Michael Mohan tar temat ett snäpp längre med ännu mer naket – och genom att koppla voyeurismen till sociala medier: Så här kan det gå om man slaviskt följer andras liv, i stället för att ha koll på sitt eget.

Eller något liknande.

Tyvärr låter Mohan rollfigurerna uttala tanken rakt ut i dialogen vilket gör den redan från början bräckliga tesen ännu skörare.

Men så mycket vet vi, att det aldrig slutar gott om man spionerar på sina grannar, och man ska ha missat alla ovan nämnda titlar, och dess likar, för att inte förstå att de som befinner sig på andra sidan kikaren sannolikt själva har något fuffens i åtanke.

Nå, Mohan och kompani lyckas ändå alstra en viss spänning, och här finns också några fina och fantasifulla scenövergångar, men när den förment oväntade vändningen är helt väntad blir konstruktionen lite väl tydlig, inte minst dess brister.

Med andra ord ett inte helt lyckat återbesök. Mer en skrivbordsprodukt, kalkerad på tidigare övningar i subgenren, än en ångande het thriller.