Bröderna Dardenne är ohotade rekordhållare i grenen humanistiska dramer djupt rotade i samtiden. Faktiskt så pass att nyheten om en kommande film från det hållet inte längre ger någon vidare ståpäls att tala om. Man har blivit lite blasé…

Men när jag väl sitter där i salongen, och exponeras för ytterligare ett begåvat stycke nutid, är det som att själen lyfter en aning från den festivaltunga gumpen, i ren glädje över att det fortfarande finns kulturskapare som i sitt värv varken sneglar ängsligt på plånbok eller plakat.

Unge Ahmed är en kort (84 minuter) och rak berättelse som samtidigt är komplex och utrustad med ett hyperaktuellt tema. Det handlar om titelns Ahmed, en ung belgisk kille med babyansikte och arabiska rötter, som till sin famlijs förvåning har radikaliserats. I kulisserna står en hatmånglande imam som sakta men säkert får pojken att ta avstånd från sin omgivning och i synnerhet då läraren Inès som försöker få Ahmed att ta reson. Imamen får pojken att tro att Inès är ett hot och han börjar planera ett eget litet terrordåd.

Dardennes film påminner om att det är i ungdomen som människan är mest konformistisk, som mest påverkbar. I det förvirrade tillstånd som kallas tonåren erbjuder den hårdnackade religionen en miljö med färdiga regler, där man slipper tänka själv och utpekandet av gemensamma fiender ger en känsla av enighet och tillhörighet. Det på en rent allmän nivå, men just när det gäller Ahmed är det svårare att veta vad som pågår bakom hans pokeransikte. Det är bara i de små ögonblicken som man skymtar den osäkre pojken, fint framspelad av Idir Ben Addi.

På samma återhållna sätt vägrar filmskaparna styra våra känslor med hjälp av pockande filmmusik eller suggestiva klipp. Realismen är som vanligt total, vilket gör filmen oförutsägbar, som verkligheten själv. Varje ögonblick blir på så sätt unikt.

Där andra hade följt filmmediets slitna konventioner och låtit Ahmed börja älska livet igen, genom den goda lärarinnan eller den unga tjejen som han träffar på en bondgård, vill Dardennes inte göra det lätt för sig, eller oss. De presenterar och nyanserar en konflikt, men erbjuder inga självklara svar. 

Här berättar de egentligen inte om hur en person radikaliseras, det har redan skett när vi kliver in i Ahmeds liv, utan prövar istället olika sätt att rädda honom ur fundamentalismens fängelse. Även här behåller de sin stringens, är trogna sitt uttryck. De erbjuder många utgångar men Ahmed sitter som fastgjuten.

Det öppna slutet fick en del att snörpa på munnen i Cannes, även undertecknad, men det har vunnit med tiden. Känns faktiskt helt nödvändigt. Tvingar oss att dikta upp resten själva.

Se det som ett tillfälle till intellektuell egentid för dig och din hjärna.