Med norska fjäll, Stellan Skarsgård och en historia om motståndsrörelsen under andra världskriget är manegen välkrattad för regissören Hans Petter Moland. Ut och stjäla hästar är en storslagen film om mod, kärlek, svek, våld och smärta. Och vacker natur. Låter det mycket? Det är det. 

Berättelsens nu är nyåret 1999. Stellan Skarsgårds allvarlige Trond har levt hela sitt vuxna liv i Sverige, men efter sin frus plötsliga död har han flyttat tillbaka till sitt födelseland Norge och bosatt sig på en enslig gård. När en kufig granne dyker upp börjar Trond minnas. Han minns en sommar i fjällen med sin far några år efter kriget. En sommar som präglades av hårt arbete och en tragisk olycka som blottlade förbjudna relationer, och kom att sträcka sig både bakåt och framåt i tiden.

Den unge Tronds sommar är plågsamt vacker, och en bjärt kontrast till den monokroma och isolerande vinter som gamle Trond rör sig i. Landskapet växlar mellan fjord och älv, berg och dal, ängsmark och skog. Om jag inte nyss varit i Norge och faktiskt visste hur absurt storslagen och omväxlande naturen är hade jag inte trott att miljön fanns på riktigt. Fotot är suggestivt och gränsar till naturfilmsestetik, besjälar naturen och fyller den med orosbådande mystik. Någonting är fördömt, men det kan vara vackert ändå.

Stellan Skarsgård och Bjørn Floberg (grannkufen) har en underbar kemi. Deras skådespeleri är så tryggt att de kan lattja fram en slags sävlig humor. Intressant är också den spända men självklara relationen mellan unge Trond (Jon Ranes) och hans far, spelad av Tobias Santelmann, som verkligen lyckas förkroppsliga slitet med lantbruk och timmerflottning. 

Trots sin skönhet och mycket fint skådespeleri dras Ut och stjäla hästar med stora problem. Stellan Skarsgårds voiceover-manus är klumpigt övertydligt samtidigt som filmens själva idé är höljd i dunkel, och det är verkligen den sortens film som liksom mullrar att den ska berätta något viktigt. Någonstans i känslomässigt förvirrade scener ligger en livsvisdom gömd, men vad? Handlar den om pappans svek? Att erfarenheterna från kriget och tyskarnas ockupation gjorde en viss typ av liv omöjligt för honom? Eller handlar den om överlevnad och att, som pappan säger till Trond när han räds för att rensa brännässlor, ”du väljer själv när det ska göra ont”? 

De olika tidsplanen och mångfalden av otydliga idéer finner säkert sina platser i den prisade roman av Per Petterson som filmen bygger på. Episka romaner får plats med spretighet, det finns tid till utvikningar och känslor och idéer som motsäger varandra. En vanlig långfilm kräver förenkling och val. Det behöver inte bli platt för det, men allt det som sägs och görs i en roman kan omöjligt rymmas. Ut och stjäla hästar försöker berätta allt och blir tyvärr lite väl utspädd och förvirrad.