Oslo-trilogin har den kallats, Joachim Triers exkursioner genom den norska huvudstadens mediala medelklass. Debuten Reprise var en charmig sak om några spirande författare som rumlade runt och skapade ”odödlig” konst. En snygg pojkaktig film full av luftig lekfullhet.

Tvåan, Oslo den 31 augusti, handlar också om några unga mondäna kulturskapare och kan se som Reprises grubblande storebror. Där följer vi 30-årige Anders, en deprimerad före detta partyknarkare som driver runt i huvudstaden för att hitta en anledning till att inte ta livet av sig.

Nu när trilogin fullbordas är huvudpersonen helt tidsenligt en kvinna, Julie, som gör upp med alla de förväntningar som hon och omgivningen lagt på henne och hennes framtid. Hon är en vandrare utan mål, en försiktig sökare som blir ihop med den 15 år äldre, kända serietecknaren Aksel, en lätt variation på rollfiguren Anders i ovan nämnda film (även spelad av samme skådespelare, Anders Danielson Lie). Och jo, man känner onekligen igen sig men det är på intet sätt en upprepning, snarare en fördjupning, gjord med en ännu säkrare, mognare hand.

Trier och den evige manuskumpanen Eskil Vogt berättar om till synes banala relationsproblem utan att för ett endaste ögonblick bli… banala. Julies väg från virrpanna till någorlunda förklarad individ är smockfull av underhållande igenkänning och innehåller såväl insiktsfulla tankar om relationer som små kommentarer om konstens roll i samhället.

Scenen där Aksel post-metoo försöker försvara sina seriealbums mansgrisiga huvudperson (typ svenska Rocky) ger en snabb och underhållande bild av svårigheten att navigera i en ängslig kulturvärld.

Joachim Trier har gjort sevärda utflykter till såväl USA (Louder than bombs) som psykoskräck-genren (Thelma) men det är i Oslos medelklassmiljöer han lyser som klarast. Det är där han vågar ta ut svängarna, visa sin begåvning i det filmiska, visuella berättandet. Duon Trier/Vogt (med team) ackompanjerar de existentiella tankegångarna om livet, döden och det mesta där emellan, med ett lekfullt, flyhänt berättande som många kollegor skulle sälja sin morsa för att behärska.

Anders Danielsen Lie har som vanligt full närvaro, precis som huvudrollsinnehavaren Renate Reinsve som imponerar stort i sin första huvudroll. Hon hade tänkt lägga ner skådespeleriet och börja jobba som snickare när Joachim Trier hörde av sig och berättade att han skrivit en film för henne. Plötsligt stod hon i Cannes med världens främsta skådespelarpris i handen.

Men… nog för att jag är allergisk mot berättarröster i gemen men det är ändå svårt att tro att någon kan tycka att den irriterande berättarrösten lyfter den här dramedin. Voice-overs som helt i onödan sätter ord på det vi ser är en sak, men här säger den exakt samma sak som rollfigurerna. Det är naturligtvis en medveten poäng, men den går mig fullständigt förbi. Kanske tänkte Joachim Trier samma sak som arabiska mattvävare sägs göra: det är bara om man väver in ett medvetet misstag som man kan se resten av verkets perfektion.