En parkmiljö i dåtid, två tjejer som leker kurragömma, gäckar varandra, ömsom tittar fram och döljer sig bakom träden. En fin och talande bild som snyggt summerar det här lilla dramat om två lesbiska kvinnors liv i ett fördömande samhälle.

Nästan ett helt liv har gått när vi kommer in i nästa scen. Nina och Madeleine är nu pensionärer, de bor på samma lägenhetsplan men planerar för att flytta till Italien, för att där för första gången bo tillsammans.

Nina är den mer drivande av dem, har inga barn eller exman att förhålla sig till, verkar ha levt ut på ett annat sätt än Madeleine – som när det är dags att sälja lägenheten börjar tvivla. Hennes make är död men hon är rädd för hur hennes vuxna barn, framförallt den hetlevrade sonen, ska reagera på att hon flyttar iväg, och ihop, med en annan kvinna.

Det där att inte våga visa färg, att leva sitt liv i en emotionell periferi, speglas filmen igenom genom det stilfullt genomtänkta fotot. I Vi två utspelar sig nämligen många bärande scener utanför bild, eller utom hörhåll. Som den där tidiga scenen som etablerar deras relation för oss; där kameran står i sovrummet medan paret är inne i badrummet, vi ser bara en skymt av deras kärlek, i badrumsskåpets spegel.

Eller sekvensen vid kemtvätten där Nina får reda på att Madeleine har börjat vackla. Den senare, och vi, står inne i affären och ser genom fönstret hur Nina blir allt mer upprörd. Vi hör inte konversationen där utanför, däremot det stigande vrålet från en torktumlare som snurrar allt snabbare.

Det är överhuvudtaget en film som hittar dramatiken i vardagen. Några ögonblick, som när den ettriga Nina närapå går in i stalker-läge, insinuerar att vi är på väg in på thrillerns marker men filmmakarna stannar upp, vrider återigen fokus mot de små betydelsebärande banala sakerna. Gör det med självsäkerhet.

I den framåtlutade rollen som Nina ser vi gamla tyska stjärnan Barbara Sukowa som lyst upp duken sedan 70-talet, inte minst i Margarethe von Trottas och Rainer Werner Fassbinders regi. Här får hon dock spela andrafiolen. Ninas bakgrund är helt höljd i dunkel, troligtvis inte för att det ska göra henne gåtfull utan bara för att filmskaparna mest använder henne som katalysator för Madeleines (Martine Chevallier) senkomna frigörelse.

Men vi ser henne ändå. När hon klamrar sig fast vid sin älskade, och utmanar hennes familj, slåss hon inte bara för kärleken, utan kanske ännu mer för att få ett erkännande att hon är en stor del av Madeleines liv.

Vi två är en så kallat ”liten” film som håller sig på mattan. På gott och ont. Det finstilta är oftast att föredra men det kan ju också inverka menligt på publikens engagemang, som här, när den anspråkslösa tonen slutligen tar ut sin rätt, och snarare gör att filmen ebbar ut än sätter punkt. Men bra och sevärt är det, utan tvekan.