Det är utan tvekan en ambitiös gärning.

Hermann Vaske hoppas få ett svar som ska kunna göra det unika universellt, se en gemensam drivkraft bakom det som vi kallar kreativitet. Hitta skapandets kärna.

Eller så ville han bara få chansen att träffa en massa stjärnor. Mycket talar för det.

Han visste nog redan från början att han aldrig skulle få ett tillfredsställande, gemensamt svar. Eller som Stephen Hawking uttrycker det i filmen: Det är bättre att resa hoppfullt, än att komma fram. Alltså en variant på den gamla filosofiska slagdängan: Vägen är resans mål.

Mest förtroendeingivande är David Bowie som med sin lugna och ödmjuka självsäkerhet säger att det linjära berättandet är en föråldrad belastning, att det fragmenterade är mer sant eftersom det är så livet är; sammanfogade ögonblick, inte en tydlig rörelse från A till B.

Eller till Ö, då. Som i dÖden.

Den saknas här. Eller nästan, i alla fall.

Drivkrafter som dödsångest och sexualitet flöjtas nämligen över tråkigt snabbt, som om Vaske själv vore rädd för båda dessa urkrafter. Mer tid läggs på barndomens påverkan, och kreativitet som varandes förmågan att se ur nya perspektiv. Vilket är sant, men knappast ett scoop.

Några blir ställda av grundfrågan, som om det vore att förhäva sig att gå med på att man är en kreativ person, men förvånansvärt många har en egen teorier om den egna begåvningen. Vissa menar att de fötts med den, och drar in Gud i ekvationen.

Roligast är ändå att till och med Dalai Lama erkänner att det är jäkligt svårt att tänka på ingenting, vilket man ju ska göra när man mediterar. ”Det pågår för mycket aktivitet i min hjärna”, säger han, och menar att det är just det som är kreativitet. Som att vända på gamle filosofen Descartes: Jag är, alltså tänker jag.

Inte svårare än så.

Tänk utanför boxen, utmana, lusten att skapa stammar ur behovet att revoltera, bryta ramar och regler, menar flertalet röster, däribland tjejerna från ryska punk- och revoltgruppen Pussy Riot. Kinesiske dissidentkonstären Ai Weiwei säger samma sak, på annat sätt. Han är ju också kreativ.

Minst kreativ av alla dess människor framstår Hermann Vaske själv, som har skapat ett överraskande konventionellt talking heads-dokument, tydligt uppspaltat och lättillgängligt, som en skolfilm. Men okej, den är så knökfull med stora namn och briljanta tänkare (och en och annan plattityd-makare) att det ändå känns riktigt lyxigt.