Visst, Pixar har gett ut en hel del välskapta barnfilmer det senare decenniet men det går ändå inte att undgå känslan att många dem är stöpta i samma form – och på varje Insidan ut går det trots allt ett gäng mindre eggande uppföljare.

Skönt då att det ibland tänds små fyrar i den annars jämntjocka Disney-dimman av datoranimerade, prylsäljande blockbusterprodukter.

Som Wolfwalkers.

Den här vackert tecknade sagan hämtar inspirationen från en urgammal irisk sägen som ligger till grund för den moderna fiktionens varulvar. Här är de dock av klart mindre aggressiv art.

Det hela utspelar sig 1650 i den lilla staden Kilkenny som styrs med järnhand av en illvillig engelsk adelsman med titeln Lord protector. En man som hatar inhemska upprorsmän och skogens vargar med samma intensitet.

Huvudpersonen Robyns pappa är stadens främsta vargjägare och hans lilla dotter, som inte vill vara sämre, springer omkring och viftar med sin armborst men får finna sig i att ta tag i mindre eggande uppgifter som att diska och städa. Och hon får absolut inte gå utanför stadens murar.

Otålig som hon är trotsar Robyn faderns order och ger sig ut i skogen på egen hand, och dras in ett äventyr som får både henne och pappan att ändra åsikt om vargsläktet.

Wolfwalkers är en natur- och rovdjurskramande film som nog inte kommer uppskattas av vår tids varghatare men gillas av många fler (som kan läsa, filmen är inte dubbad). Animationerna har en fin, nästan geometrisk form, samtidigt vigt rörlig. Besjälad. Ibland uppdelad i triptyker som ger extra dynamik åt berättandet.

Som ett sirligt hantverk snarare än digital mjukvara.

Trots den stilsäkra och levande animationen och berättelsens spännande lokala förankring är grundförutsättningarna inte direkt nya: En liten tjej som inte vill finna sig i sin undergivna kvinnliga roll, utan hellre drar ut på äventyr. Den premissen är numera lika självklar som en hantverksöl i ett hipsterhem.

Det gör så klart inte Wolfwalkers ett dugg sämre, det är bara slående att det som förut var en sällsynthet, alltså flickhjältar i animation för barn, nu har blivit en vad det verkar svårrubbad kliché.

Nå, det som ytterligare vässar Wolfwalkers bett är att den förutom all vargaction också hinner vidröra den gamla såriga konflikten mellan irländarna och de engelska ockupanterna. Emfasen ligger inte där, så klart, det är ändå en barnfilm, men den finns där, och ger Wolfwalkers en ytterligare dimension som den medföljande föräldern kan sitta och grunna på (speciellt om man som undertecknad just läst ut den eminenta IRA vs England-boken Säg inget).