Fransmännen verkar vara helt sålda på konceptet omaka par där maktförhållandet skiftar och båda lär sig av varandra. Om man dessutom slänger in hyllade aktören Omar Sy i potten så brukar kioskerna vältas, som vid hans stora genombrott En oväntad vänskap och även I morgon börjar allt – men den här sedelärande vägfilmen bröt trenden, med ett försumbart antal biobiljetter sålda.

Det ska dock inte skyllas på Omar Sy som är sedvanligt charmig, om än aningen mer nedtonad, och dessutom finns det ju ingen korrelation mellan kvalitet och publiksiffror (vilket succén för just den smöriga En oväntad vänskap bevisade) men okej, här finns ett manus som trevar sig lite för försiktigt fram mot publikens gunst. Vilket i och för sig är sympatiskt, inställsamma må bra-filmer kan ju ge rysningar av fel art, men filmskaparen Philippe Godeau litar här lite väl hårt på sin stjärnas dragningskraft.

Det börjar dock lovande i en liten senegalesisk by där den 13-årige Yao gör sig redo för att lifta de nästan 40 milen till huvudstaden Dakar dit hans idol, den franske skådespelaren Seydou Tall snart ska anlända för att saluföra sin självbiografi – en bok som beskriver Seydou Talls klassresa från uppväxten i Senegal till kulturparnassens Paris.

Efter en märkligt friktionsfri tripp hittar Yao sin idol som genast fattar tycke för den lille beundrarens framåtanda. Tillsammans ger de sig ut på en road movie som ska ta dem tillbaka till Yaos by men som genretypiskt först för ut dem på en vindlande väg, med många stopp, där framförallt Seydou lär sig ett och annat om sitt gamla hemland. Yao och andra infödda ger honom smeknamnet Bounty, svart på utsidan, vit inuti, men här får han kontakt med sina rötter.

Det är vänligt och på många sätt sevärt, bokstavligen så med det reklamvackra fotot som ger en annan bild av Afrika än den som brukar kablas ut i västvärldens nyheter, och såväl Omar Sy som unge debutanten Lionel Basse får liv i sina underskrivna figurer, men berättelsen rör sig framåt lika ovilligt som det udda parets risiga bil.

Som feel good saknar Yao tydliga poänger; manuslyror som kan smashas in av en snärtig regissör, man nyttjar inte heller meta-omständigheterna att Omar Sy själv har sitt ursprung i Senegal, men filmen fungerar lite bättre som mänskligt drama, som ett lättsamt men ändå betydande möte mellan två individer som möts i en skärningspunkt när de är på väg åt motsatta håll. Yao framåt, Seydou bakåt. Eller kanske inåt. 

Ursäkta velandet, men det här är en historia som det är lätt att tycka om, men svårare att riktigt engageras av.

”Bör vi oroa oss för Omar Sy?” löd rubriken på en fransk box-office-sajt (box office = biljettförsäljning), efter Yao och två andra publikt sett misslyckade Omar Sy-filmer. Men det var ju att ta i, så klart, snarare är det temat ”omaka par” som behöver ta en timeout. Sy är fortfarande het, vilket skulle bevisas tidigare i våras när hans senaste film, ubåtsthrillern Le chant du loup (ungefär Vargens ylande), fick fransmännen att strömma tillbaka till biograferna.