Finalkvalet kan vara något av det tråkigaste som visats på tv någonsin. Och ja, då har vi sett både Linus på linjen och Carina Bergs artistdejter i deltävling tre. Men aldrig har vi sett så många snabbrepriser som i Karlstad.

”Slopa skiten!”

Andra chansen gjordes om till semifinal som gjordes om till finalkval på grund av svikande tittarsiffror. Varsågoda, en idé: Slopa skiten! Om inte annat så för själva tävlingsmomentets skull. För när över hälften av bidragen går vidare varje vecka blir det inte mycket spänning kvar. Speciellt när inte en enda trea eller fyra från tidigare deltävlingar kvalificerar sig till finalen.

Nej, det är dags att sätta stopp för detta plågsamt utdragna farväl till de bidrag som ändå kommer att försvinna ut genom bakdörren (att ta sig från uppsamlingsheatet till att vinna Melodifestivalen är mer sällsynt än Jay Smiths leende).

”Mer utmanande nu än för 20 år sedan”

Desto mer spännande blev det då Elecktra bidrog med glitter och glamour och fick deltävlingen att börja verka politisk, banne mig. Någon fullfjädrad sångerska är hon inte men hennes nummer bidrog äntligen med något som bränner till, något som sätts på spel.

Möjligheten att en dragqueen skulle få representera Sverige i Eurovision känns nämligen mer utmanande nu än för 20 år sedan då After Dark blev Mellos allra första drugor. Och hur skulle Elecktra ha tagits emot av Europa?

”Alla går inte igång på proffsigheten”

Det får vi aldrig svar på, eftersom Norges Piff och Puff tog hem segern precis som väntat. Maken till proffsiga och charmiga svärmorsdrömmar får man leta efter. Och enligt oddsen vinner Marcus och Martinus finalen också. Fast se upp – alla går inte igång på proffsigheten. I Karlstad röstade nästan lika många på tvillingarnas motsats: Medina. Trots, eller kanske tack vare, årets mest klyschfyllda och intetsägande låttext. För vill man leva la vida, då får det bli vad det blir va.