Åtta personer åt gången får ta del av föreställningen och plexiglasburen gör det möjligt för publiken att röra sig fritt i rummet.

Plexiglaset som uppstod ur ovissheten kring hur pandemin skulle utveckla sig blev snabbt till en självklar och uppskattad del av föreställningen.

– Vi får leva ut och ge publiken det vi hade velat ge dem även utan plexiglaset. Det känns som att vi har skapat ett tryggt rum. Skulle vi spela den här föreställningen igen skulle den se ut exakt såhär, säger skådespelaren Lisen Rosell.

”Man har hittat sin form”

SVT:s teaterkritiker Anna Hedelius har följt teaterns olika vägar genom pandemin. Enligt henne har teatrarna lärt sig mer om hur man kan använda sig av begränsningarna.

– Det som har hänt det här coronaåret är att man har hittat sin egen form istället för att vara i händerna på tekniken, säger Anna Hedelius.

Hon menar att pandemin tvingat fram en lust att experimentera.

– Hon ska heta Minou (på Unga Dramaten) är ett bra exempel på det. Föreställningen har formen av ett typisk zoom-möte, men med större frågor som hur vi ska ta hand om vår värld.