“Det finns ett stort tabu i samhället när det gäller synen på psykiskt sjuka, de framstår som mer skrämmande än allt annat” sa Suzanne Osten till Kulturnyheterna när Statens medieråd höjde åldersgränsen på hennes nya film från 11 till 15 år, för att den är för läskig.

Osten överklagade och vann, men processen är inte klar än och det är fortfarande oklart om “Flickan, mamman och demonerna” kommer att kunna ses av den publik den är tänkt för.

Jag känner att jag måste börja här, med frågan om hur läskig “Flickan, mamman och demonerna“ är. Rätt så läskig faktiskt. Om Suzanne Osten vill krossa tabun och minska skräcken runt psykisk sjukdom så hade hon kanske kunnat göra en lite mindre obehaglig film. Den psykos som mamma Siri lider av i filmen, de demoner som hemsöker henne, är väldigt otäcka. Osten avdramatiserar inte psykisk sjukdom direkt, och det känns helt rimligt att vara rädd för psykisk ohälsa.

Men Osten är inte Osten för intet, hon har koll på sitt barnperspektiv och hon tror på unga människors kraft, intelligens och förmåga. Det som är skrämmande är inte mammans tilltagande galenskap så som den ter sig för dottern Ti, utan sjukdomen som mamman uppfattar den, och de demoner som bara hon kan se.

Både Medierådet och Osten har rätt, det är både läskigt och viktigt.

Filmen börjar med att huvudrollsinnehavarna Esther Quigley och Maria Sundbom berättar för publiken att det kommer att gå bra, och att det bara är en film. En typ av brasklapp som skulle kunna sabotera filmupplevelsen och som få klarar av att ro hem. Suzanne Osten fixar det förstås. Hon har en mästerlig förmåga att blanda teaterns formspråk och tilltal – där iscensättandet ligger i dagen och skådespelet är en överenskommelse mellan publik och avsändare att “det här ska vi tro på för en stund” – med filmens möjlighet att zooma in och sluka sin publik.

Lilla Ti är helt ljuvlig. Smutsig i ansiktet, med stripigt hår och en solkig kampsportsdräkt navigerar hon i sin obegripliga tillvaro efter bästa förmåga. Att hon lever med en psykiskt sjuk mamma är inte rakt igenom förskräckligt för henne, det har också gjort henne kapabel och gett henne kraft att säga ifrån.

Själva den psykiska sjukdomen, när den yttrar sig i att glatt slå sönder porslin och sen klistra ihop den till fantasifulla skulpturer, är inte farlig för ett barn. Men när det blir vanvård, när ens mamma fått för sig att det är farligt i badrummet och tvingar en att kissa i en glasburk och att smuts är ett skydd mot demonerna, då är det nog dags att omvärlden griper in.

Självklart gör Suzanne Osten just det som hon så tydligt sagt i början av filmen, och lotsar oss tryggt i hamn.

Relationen mellan mor och dotter är känsligt skildrad, både välspelad och smart regisserad. Den bubbla av kärlek, vansinne och kreativitet de lever i blir alltmer klaustrofobisk och obehaglig.

Däremot känns delen med den oroliga mostern något slarvigare, för en vuxen framstår dialog och skådespeleri som ett hafsverk som bryter fiktion och stämning. Ett brott som gör att jag börjar fundera på hur mycket tid som gått, om mosterns datahackande är trovärdigt och om det verkligen är möjligt att inte skolan reagerat tidigare. Det är tråkigt att slitas ur stämningen och nyktert börja leta efter felaktigheter.

Överlag är “Flickan, mamman och demonerna” välgjord och vacker, och med den ostenska humorn som en vardaglig tröst, mitt i det allra mörkaste. Kanske är det så att det mest är trygga barn som oroar sig över monster under sängen. Utsatta barn har fullt upp med sina riktiga monster, och mår kanske bättre av att någonstans kunna spegla sig i kulturen, precis så som vuxna gör.