När första säsongen av Handmaid's tale hade premiär hade Trump valts till USA:s president några månader tidigare. Den amerikanska vänstern var fortfarande tagna på sängen över att någon som slängde sig med uttryck som ”grab women by the pussy” kunde ha blivit president. Med presidentskapet följde även förslag på indragna anslag för Planned parenthood (Ungefär amerikanska RFSU) och inskränkt aborträtt.

Med det i åtanke träffade Handmaid’s tale besvikna Trump-kritiker rakt i hjärtat. Kvinnor som sexslavar utan rättigheter kändes plötsligt som en dystopisk slutstation i den era som precis inletts i verkligheten, även om USA givetvis är och förblir långt ifrån seriens teokratiska Gilead.

Att säsong tre skulle träffa någon rakt i hjärtat är dock svårt att se.

Utöver tajmingen var säsong ett en välgjord, oerhört snygg skildring av den rädsla, men även uttråkning, likgiltighet och svekfullhet ett förtryckande samhälle kan leda till. När första säsongen var slut (ungefär där romanförlagan Tjänarinnans berättelse tog slut) började manusförfattarna snickra vidare på berättelsen på egen hand. Resultatet: En mer våldsam, brutal och berättartekniskt trubbigare, men fortfarande spännande säsong om Junes (Elisabeth Moss) flykt från Gilead. I slutet av säsong två har hon precis lämnat över sitt spädbarn till en vän och själv valt att inte fly för att slippa lämna kvar sin äldre dotter på fel sida gränsen.

Och sen då? Det är inte bara vad jag tänker, utan även vad skaparna bakom serien verkar ha tänkt inför säsong tre. De tre första avsnitten som släppts till pressen i förväg skvallrar om den svagaste säsongen hittills. Det klaustrofobiska grepp Gilead hållit kring sina invånare verkar ha slappats till ordentligt och jag är inte säker på att det är ett avsiktligt grepp, utan bara en genväg till att trycka in fler händelser under kort tid. June bryter sig till exempel  in i sin dotters fosterföräldrars hus för att prata med sin dotter och straffet blir att skrubba ett golv. I en stat som skär av ett finger om man försöker läsa en bok.

Något sorts mystiskt systerskap uppstår dessutom mellan Junes dotter Hannahs fostermamma och June i en scen, eftersom de ändå mest bryr sig om barnet. Det går helt emot allt vi tidigare lärt oss, både om June och det i Gilead instiftade härskare-tjänare-systemet. Det sägs hela tiden att man kan bli dödad för olydnad, men det är svårt att känna att något står på spel när June nästintill blir polare med såväl gamla som nya anförare och deras familjer och lägger bort titlarna. ”Hur mår Serena?”, frågar hon anförare Waterford om hans fru vid ett tillfälle.

Dessutom har June gått från att vara en ”kunde-ha-varit-vemsomhelst-rollfigur” till en stenhård anarkisthjälte som vill samla ett motståndsgarde och det är inte lika intressant. Man slarvar därmed bort en av seriens största behållningar: Elisabeth Moss förmåga att förmedla sårbarhet och tusen känslonyanser i sitt ansiktsspel, för det finns inte några egentliga nyanser kvar.

En fåfäng önskan: Efter Game of thrones och Handmaid’s tale kanske streamingtjänsterna kan sluta gå bortom förlagan när de väljer att filmatisera böcker framöver?

The handmaid's tale har premiär på HBO Nordic 6/6.