Propositionen stipulerar två huvudmål. Man kan säga att det är en positiv invertering av det gamla avtalets två största problem: för lite pengar, för få som var med i avtalet.
Alltså vill man nu få fram mer resurser till svensk film och få in fler aktörer. Bra. Men det är ju än så länge bara ett mål, inte ett faktum.
Den springande punkten är ju huruvida den underfinansierade filmbranschen kommer få mer pengar. Och jo, viss chans finns, faktiskt. De 545 miljoner kronor som propositionen föreslår, motsvarar ungefär de pengar som fanns i gamla filmavtalet, och där i låg exempelvis bidrag från SVT och TV4. Dessa är inte inräknade i de 545 miljonerna, så nu skulle det ju, rent teoretiskt, kunna tillkomma mer, från nämnda tv-bolag och/eller från kommersiella spelare i branschen.
Filmpolitiska delmål
De sju delmålen som stipuleras, som exempelvis jämställdhet, spridning av film, bevarandet av filmarvet och så vidare, är inget nytt. De fanns med i gamla avtalet också, även om det i viss mån var formulerade på ett annat sätt.
Kulturministern är mycket tydlig på att det inte finns en motsättning mellan smal och bred film – eller spets och bredd, som hon uttrycker det. Den statliga filmpolitiken ska ta hand om båda arterna.
”Ett nonsensbegrepp”
I propositionen finns ett mål att få fler att se ”värdefull film”. På presskonferensen försökte jag få Alice Bah Khunke att berätta vad en ”värdefull film” är, men vi hamnade i en cirkeldefinition värdig George Orwell.
Värdefull film är såklart ett nonsensbegrepp, som är släkt med uttrycket ”Den breda kvalitetsfilmen”, som många i branschen har ropat efter på senare år. Men det är en skvader, ett uttryck för den gamla olösliga konflikten mellan bred och smal film, fin- och fulkultur, kvalitets- och skvalkultur... und so weiter.
På armlängds avstånd
Kulturministern var noga med att påpeka att staten ska vara på armlängds avstånd till filmbranschen, att detaljstyrningen skulle minska. Detta genom att man ska verka genom tre filmråd, sammansatt av branschdjur av olika art.
Rådet för utveckling och produktion.
Rådet för spridning och visning.
Rådet för filmkulturella frågor.
De här råden är en del av fundamentet i det nya politiken – och en möjlig konfliktzon.
Dels för att det är SFI som ska tillsätta ledamöterna i dessa antagligen rätt mäktiga samlingar, vilka institutet sedan är ålagt att jobba i nära samarbete med. Här finns ju risk att man bara tillsätter ja-sägare.
Dels för att det i en dystopisk vision skulle kunna innebära att filmbranschen fastnar i eviga överläggningar och ytterligare positionsbevakning. Alltså precis den sorts positionering och käbblande som fick den gamla avtalsformen på fall.
Konfliktzon – möjlighet
Ett grundläggande problem med statlig filmpolitik är ju att den kan ändras från regering till regering. Ja, den kommer till och med högst sannolikt att göra det. Och det är inte positivt för en bransch som kräver jobbar så långsiktigt som filmbranschen. Det är dock inget som kulturministern, av förståeliga skäl, tog upp.
Markant på presskonferensen var de olika stämningslägena hos kulturministern kontra folk i branschen. Hon som inte varit med i de här sammanhangen förut ser inte kommande konfliktzoner, hon ser möjligheter, medan vi som varit med i alla turerna genom åren har en klart mindre optimistisk förväntan.
Men det är ju en del av Alice Bah Khunkes glatt positivistiska stil.
Det är som sagt mycket som fortfarande är otydligt. Den nya filmpolitikens fulla konturer kommer vi inte se på ett bra tag men en sak är klar och stillsamt glädjande: För första gången på mycket, mycket länge har vi en kulturminister som verkligen verkar vara insatt i branschen, och dessutom ger sken av att faktiskt gilla film...