Jag hade mycket högt ställda förvntningar på ”The Master”, det måste medges.

Rabaldret och ”The Master”-hypen på filmfestivalen i Venedig i höstas, där man enligt internationell och svensk rapportering, vände ut och in på sig för att hylla och ge den priser gjorde intryck på mig.

”The Master”-regissören Paul Thomas Andersson fick Silverlejonet för bästa regi, och huvudrollsinnehavarna Philip Seymour Hoffman och Joaquin Phoenix fick dela priset för bästa skådespelare. Man tvingades på grund av regelverk släppa Guldlejonet, priset för bästa film, till Kim Ki- duks ”Pieta”.

Det var väl ändå för väl.

Säger jag utan att ens ha sett ”Pieta”.

Paul Thomas Andersson är en filmregins wild card i mitt tycke, som står bakom både storverk som ”Magnolia”, en bra film som ”There will be blood” och ett bottennapp som usla ”Punch-Drunk Love”. (starring Adam Sandler, mer behöver inte sägas).

 Paul Thomas Andersson har dessvärre åter igen åstadkommit en fullständigt tom och meningslös film.

”Lämna dina bekymmer till senare, de finns kvar när du kommer tillbaka! Och dina minnen är oinbjudna!” Så säger Philip Seymour Hoffmans karismatiska sektledare, Lancaster Dodd, till lodisen och suputen, Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som är fripassagerare på hans fartyg, när han bjuder in honom till dotterns bröllopsfest.  En älskvärd inbjudan, och en cool replik.

”The Master”, är en av 1950-tal färgad berättelse om mötet mellan sektledaren och den vilsna, vinddrivna, själsligt sargade Freddie Quell, flottan-veteranen, mannen med stort ångestfyllt m som har förlorat impulskontrollen i 2:a världskriget och blott har obsceniteter och våld kvar i sitt uttrycksregister. Han runkar offentligt och gråter, mellan det att han häller i sig egendestillerat alkoholhaltigt gift för rusets och verklighetsflyktens och självdestruktivitetens skull, det är besvärligt och ... ja, ni fattar, allmänt manligt. Cirka en tredjedel av filmen används för att presentera Joaquin Pheonix rollkaraktär.

Mannen utan öde och egenskaper, med det nervösa sammanbrottet skrivet utanpå huden. Han har en krum hållning som gör ont att se, käken sammanbiten, och en ständig, plågad grimas som skymtar genom den skira masken av arrogans.

Visst, han är intressant.

Och intressantare och mer komplex skådespelare än Phoenix får man leta efter, länge. Hans insats är beundransvärd.

Men.

När börjar filmen? är tanken som slår en efter en lång sittning i biomörkret.

Aldrig, blir svaret.

Losern, drummeln och lösdrivaren Freddie Quell plockas upp och skakas om, får ömsevis ömhet och hjärntvätt av ledaren för Saken, ”the Cause.” Läs: Scientologikyrkan.

För visst handlar det även om Scientologikyrkans L Ron Hubbard, grundaren till den berömda sekten som fått Hollywoodstjärnor som Tom Cruise på fall och som idel stjärnor blivit fanbärare för. Lancaster Dodd, mästaren, startar sin rörelse och använder hypnos, manipulativa förhörstekniker, och kärlek (inget explicit homoerotiskt, dessvärre, inget konkret, bara vaghet här) som verktyg i sin strävan att få följeslagare.

Scientologi, ja visst, men det är frustrerande vagt, inte speciellt kritiskt, uddlöst! och blir till sist ointressant och tråkigt. Paul Thomas Andersson ville, när push comes to shove, inte stöta sig med sina rika scientologikompisar, vad det verkar. Scientologikyrkan/sekten har bland annat omtalats för att den skinnar människor på pengar genom utpressningsmetoder, den har utvecklade teorier om utomjordingar samt använder aga i indoktrineringen av medlemmar.

Philip Seymour Hoffman gör det han brukar, en pompös och patetisk, intelligent, charmant och mänsklig självbedragare.   

Den arme Freddie Quell (Joaquin Phoenix) genomgår ingen direkt förändring och sektledaren förblir sig lik filmen igenom, det händer inget särskilt. Utvecklingen uteblir. Tiden går uppe på duken… och den masar sig fram i salongen.  Exempelvis i en scen där de två männen åker motorcykel, jättefort, i ett storslaget landskap. Den påstår både djup och innehåll. Det ser ju storstilat ut rent filmiskt.

Jaha?

Scenerna går inte ut på någonting, man tappar intresset för vad som står på spel, finns något? Det struntar man i till slut.

En kvinnlig roll finnes, Mästaren har en ond fru, som görs av i och för sig alltid sevärda Amy Adams. (Kvinnor är antingen icke- existerande, bimbos, eller mycket onda på film, det vet alla, och Paul Thomas Andersson håller sig till den linjen här.)

En enda elegant formulerad replik om oinbjudna minnen, visar sig vara nästan hela behållningen av en över två och en halv timme lång film.

Poäng för den och poäng för Joaquin Phoenix plågade ansikte. Blir två.