Hedgefondpampen Robert Miller har allt somkrävs av den moderne patriarken: en stor välmående familj, en stöttande fru, enung älskarinna (som förstås är konstnär) och ett Wall Street-företag som sugerut jordens naturresurser och förvandlar det till miljarder i eget kapital.

Robert och hans ibland-flickvän smiter ivägför en weekendresa men råkar ut för en brutal bilolycka när han somnar bakomratten.

Akta er nu för en liten spoiler: älskarinnan dör, och för att inte äventyra en pågående affär som har potential att sänka hela Roberts karriär kan han inte berätta ombilkraschen.

Så, vem ringer en miljardär när han behöver skjuts mitt i nattenur en grov knipa? Den ende svarte killen han känner, så klart.

Sonen till Roberts gamla chaufför, JimmyGrant, ställer upp utan att veta detaljerna. Men polisen, förkroppsligad av enstenhård och hänsynslös Tim Roth, förstår snart att Miller döljer något och inleder påstötningar mot Jimmy, som vacklar ostadigt mellan lojalitet och moral.

Strypgreppet kring Roberts hals blir mer ochmer bestämt för varje minut. Det är omöjligt att inte känna sig lika stressadsom Richard Gere ser ut.

Man borde ju egentligen önska att svinet skadrunkna i sin egen kvicksand av lögner, men konstigt nog tycker jag synd omstackaren som är fast i ett fängelse av yttre förväntningar – lika mycket somhan får skylla sig själv.

 ”Bedragaren”är en flåsigt tight nedåtspiral mot helvetet, och Gere gör kanske sinbästa roll någonsin.

Manuset är också vackert avvägt. Som när den unge snubben Jimmy Grant förtvivlat berättar hur denpåtvingade lögnen håller på att sabba hans framtidsplaner, attköpa ett ”Applesbees” – en andel i en amerikansk restaurangkedja.

”Vad är ett Applebees?” frågarRobert uppriktigt, som aldrig rört sig en halv klass under den som är hans egen, och intekan föreställa sig en sån tillvaro. En an flera detaljer som gör att hans kris framstår som ännu merdesperat. Allting står på spel, även om det inte gör det.