Göran Greider debuterade som poet 1981 och har skrivit om sin pappa flera gånger tidigare. I den nya diktsamlingen, den tolfte i raden, dyker han djupare ned i barndomsbrunnen. Han skriver förstås om sjukdomen också, om känslan att kvart i fem på morgonen få ett “finger kört i röven” och om hur ”kroppen förnedras”.
Men framförallt handlar Bardomsbrunnen om människorna och samhället som format journalisten, författaren, samhällsdebattören och klassresenären Göran Greider.
– Jag tror att det här med sjukdom och minnen hänger ihop, säger han till Kulturnyheterna.
Vill skriva roman om sin far
Göran Greider minns sin uppväxt som en tid av stor optimism. Hans pappa hade arbetat som sjöman innan han började jobba inom industrin och så småningom som försäljare. För den unge Greider var han, knasig som han kunde vara ibland, ett vandrande löfte om att det fanns något annat liv därute, utanför Vingåker.
– Jag önskar jag kunde skriva en roman om denna figur, kanske vid nästa sjukdom säger Göran Greider och skrattar.
Mamman som dog ifjol i covid-19 var sömmerska och hade alltid lätt till skratt, lekte mycket med ord.
– Jag har mycket av min pappa och mamma i mig. Med den här boken vill jag skriva arbetarhistoria - klass är inte bara löner och siffror. Det är en livsstil.
Cellgiftsbehandlingen avslutad
Med en farfar som startade fackförening och ett hjärta fast förankrat i arbetarrörelsen känner Göran Greider en stor sorg över vad Sverige har blivit.
- Ett högerland. Alla idéer om solidaritet och jämlikhet är knuffade på sidan, konstaterar han.
Cellgiftsbehandlingen är avslutad och kroppen börjar sakteligen hänga med.
– Jag rakade mig häromdagen – hårväxten har kommit igång, säger han innan han ger sig iväg hemåt över Årsta torg i sällskap av den fyrbenta familjemedlemmen Stina, 13 år gammal.