Det är utsålt på Münchenbryggeriet i Stockholm och värmen i publikhavet närmar sig det outhärdliga. Den äldre publiken har börjat dra sig mot svalkan längre bak i den gamla industrilokalen, men tonåringarna vid kravallstaketet håller tappert ställningarna.

Vilda frisyrer, kolsvarta goth-kläder och färgglada animé-tryck påminner om artisten de väntar på. Det är lätt att dra paralleller till Lady Gagas lojala följe av Little Monsters, eller David Bowies 70-talsvåg av blixtsminkade Aladdin Sane-fans.

Och det är så 27-åriga Claire Boucher har beskrivits i media. Som en ny Gaga, en Bowie-figur, med artistnamnet Grimes som ett alter ego i ständig förändring. Grimes skrattar och skakar på huvudet när jag läser upp en av de mer entusiastiska liknelserna. Det är skillnad på artist och musikproducent, menar hon.

– Jag ser mig absolut inte som en popstjärna, egentligen inte ens en frontfigur. Jag känner snarare ett släktskap med Max Martin, säger Grimes när Kulturnyheterna träffar henne timmarna före konserten.

– Absolut inte lika skicklig, men vi jobbar likadant. Han gör en hiphop-låt ena dagen, en pop-hit nästa: den sortens flytande syn på musik. Jag tror att det blir förvirrande när man som producent samtidigt är artisten man skriver åt, fortsätter hon.

Excentrisk popprofessor

Det är heller inte helt enkelt kategorisera Grimes uttryck: Hennes musik är som ett sorts populärkulturellt delirium där influenser från Kate Bush och Marilyn Manson kan blandas med ett japanskt animé-intro i en och samma låt.

Att scrolla igenom hennes Tumblr är som att besöka en virrig popprofessors laboratorium: tv-spel och serietidningar; obskyr brittisk punk och sydkoreansk noise; 80-talsklassiker och samtida Billboard-ettor rusar förbi i en till synes slumpmässig ordning.

En gränslöshet som bygger på att Grimes upptäckte i stort sett hela populärkulturen på en och samma gång, efter en uppväxt med tv- och internet-förbud:

– Jag ser den röda tråden i mitt huvud, men utgår från en skev plats. När jag flyttade ihop med en kompis som hade internet 2006 blev det som en explosion av populärkultur, jag bara skrek rakt ut, säger Grimes, och nämner upptäckten av Rihanna 2013 som ett exempel.

– Men jag har inga referenser, vilket gör min stil inkonsekvent. Min musik blir som ett obscent hopkok av allt samtidigt, men jag tycker på något sätt att det blir mer intressant så, fortsätter hon.  

Förvirrade fansen

Efter genombrottet med albumet ”Visions” 2012 har Grimes exploderat världen över. Från att ha varit en okänd del av Montreals experimentella undergroundscen för fyra år sedan har låtar som ”Oblivion” och ”Genesis” idag 30 miljoner visningar på Youtube.

Ett plötsligt kändisskap som blivit obekvämt för den excentriske Boucher. När hon släppte sitt nya album ”Art Angels” förväntade sig miljontals fans en karbonkopia av ”Visions”. Istället hade Boucher fortsatt sin populärkulturella odyssé, och släppte vad hon kallar för ”ett havererat försök till emorock”, inspirerat av Smashing Pumpkins och Nine Inch Nails.

– Många blev arga på mig. ”Varför har du förändrats? Det där är inte du!” Men en låt jag gjorde för tre år sen kan ju inte representera personen jag är idag, säger Grimes.

– Jag tycker att det rakt igenom är ett bättre album. Jag gjorde fler än 300 låtar mellan 2012 och 2015, och valde bort allt som lät som ”Visions”. Det kändes gjort, jag vill inte att min musik ska kännas tråkig, fortsätter hon.

Valde bort stjärnstatusen

Albumet födde myten om henne som en sorts föränderlig Bowie-figur, men handlar enligt Grimes själv om att hon valde att vara en musikproducent i utveckling framför en artist med ett tydligt koncept.

På fyra album har hon producerat varenda ton själv, och lärt sig spela gitarr, fiol och piano på vägen. Ett beslut som delvis kommer ur en kreativ perfektionism, och delvis ur bristen på kvinnliga musikproducenter i branschen, något som inte minst märks på prisgalorna.

– Man pekar på att fler kvinnor blir nominerade, och det stämmer ju. Men bakom den kvinnliga artisten står sex manliga producenter, som får majoriteten av intäkterna, säger Grimes.

– Det blir framförallt problematiskt om musiken presenteras som ett kvinnligt perspektiv, men egentligen fortfarande är manliga röster filtrerade genom en kvinnlig frontfigur, fortsätter hon.

Kommenterade bristen

Samtidigt som Grimes river ned applåder på Münchenbryggeriet några timmar senare blir hennes uttalande smärtsamt aktuellt ett par kilometer bort, när den svenska Grammisgalan går av stapeln på Cirkus i Stockholm.

När musikproducenten Pernilla Andersson ska presentera årets nominerade i kategorin årets producent presenteras hon som ”fiskare och melodifestivaldeltagare”, trots 16 år i branschen. Samtidigt var samtliga sex nominerade män. ”Otroligt förminskande”, skrev Andersson i en rasande kommentar efteråt.

Men kanske håller även den osynliga delen av musikindustrin på att förändras. I Grimes fall har hon nyligen börjat producera andra kvinnliga artister, bland annat i samarbetet med den sydkoreanska rapparen Aristophanes på låten ”Scream”. Men också som en bärande idé på hennes nya album.

– Jag såg det som en rolig kommentar att verkligen ha noll manliga namn i konvolutet på ”Art Angels”. Inte för att jag hatar män eller så, det finns bara alldeles för få album som är gjorda av kvinnor.