Jo, det är tveklöst en stark kandidat. Filmmakaren som för drygt tre år sedan vann en Oscar med det fulländat fina och suggestiva dramat om nunne-novisen Ida, ger oss här en, nästan, lika stark upplevelse. Samma slående vackra svartvita foto, samma närmast kvadratiska format men de mentala vyerna är vidare.
Vi följer en böljande kärlekshistoria, under två decennier och genom flera länder. Wiktor är en av tre ledare för en sång- och dansakademi som turnerar runt i östblocket med sina välkoreograferade och mäktigt ljungande folksånger. Zula är den unga kvinnan, den oslipade diamanten, som blir den stora stjärnan och Wiktors älskade.
Cold War är en oerhört vältrimmad skapelse som klockar in på ynka 85 minuter, vilket i och för sig är djupt imponerande: det krävs en rejäl berättarbegåvning för att klämma in så många relationsturer och resor på så kort tid, men det är faktiskt på knocken att han klarar av det. Det hade inte skadat om parets förhållande att fått lite mer emotionellt kött på benen.
Men okej, annars är det elitklass, med formidabelt agerande från alla parter – Joanna Kulig som den nyckfullt kraftfulla Zula är fenomenal – men det är ändå musiken som spelar huvudrollen, från inledningens folklore till jazzen i Paris. Vissa låtar blir som ständiga följeslagare, de transformeras i takt med det struliga paret, kommenterar det som sker, samtidigt som den står för en del av framåtrörelsen. Som en musikal för oss som inte gillar musikaler.
Eftersom det handlar om Polen under det kalla kriget dröjer det inte länge förrän kommuniststyret tvingar ensemblen att lägga till några Stalin-hyllande sånger på programmet. Alltså politisk styrning av konsten. Det görs ingen större sak av det, det var en del av verkligheten på den tiden, men det är svårt att inte tolka det som en referens till dagens Polen där regimen tar ett allt hårdare grepp om kulturen.
Inte minst gällde nämnda Ida som ju följdes av en del kontroverser. Den polska regimen tyckte att filmen gav en kränkande bild av det polska folket, hur de behandlade judarna under och efter det andra världskriget. När Ida visades i polsk tv föregicks den av ett tolv minuter långt inslag där den kallades historiskt inkorrekt. I början av dramat klipptes det också in textskyltar som hävdade att Ida inte visade en rättvis bild av Polens historia.
Tanken var att jag skulle ställa några frågor kring det kulturella klimatet i Polen, på dagens intervju, men regissörens pr-agent hörde just av sig och sa att Pawlikowski har brutit foten (!) och därför ställer in alla möten med pressen. Igår var han och hans team dock med på den obligatoriska presskonferensen men där lös de politiska frågorna med sin frånvaro. Detta kanske för att alla, likt undertecknad, höll inne med dem för att få egna citat vid de enskilda intervjuerna.
Det gick ju så där…