Hon kallar den ”jargongig och ansträngd”. Gun-Britt Sundström har varit trött på sin roman Maken i 42 år.

– Boken Maken är mer känd än jag själv egentligen. I och med boken Skrivliv har jag ju resignerat inför det, att det är författaren till Maken jag är. Om någon ska ställa upp och ta ansvar för boken är det jag.

Maken kom 1976 och handlar om Martina och Gustav. De lär känna varandra på kafé Valand. De diskuterar Aristoteles och samlagsteknik. De vill leva fritt, avskaffa svartsjukan och ifrågasätter kärnfamiljen. De älskar varandra men olika mycket. De betraktar romantiken med en rationell blick och frågar sig: kan man både älska och vara fri. De försöker att sätta ord på allt.

Boken upptäcks ständigt av nya generationer, och den blev Gun-Britt Sundströms sista roman. Hon säger att många därefter har ”tjatat på henne” att fortsätta skriva i genren. Ibland sägs det att anledningen till att hon slutade med det var för att det var för jobbigt att läsa kritiken.

Kände sig missförstådd

När boken gavs ut skrev hon repliker på recensionerna, upplevde att alla hade missförstått. Det var varken en feministisk bibel eller en psykologiskt trovärdig skildring av en ung kvinnas själsliv hon ville skriva, det var en förhållanderoman om moralfilosofi.

– Det har läsarna uppfattat. De använder Maken och ställer den i relation till sina egna liv, säger Gun-Britt Sundström.

Läsarreaktionerna är anledningen till det hon beskriver som sin resignation. Och alla frågor som ställts om huruvida innehållet i Maken är självbiografiskt.

– Jag har i 42 år fått frågan ”är det du som är Martina?” Skrivliv är mitt svar på det, jag visar i vilken mån Martina är jag och i vilken mån jag är någon helt annan, säger Gun-Britt Sundström.

Den nya boken Skrivliv utgörs av Gun-Britt Sundströms dagboksanteckningar från 1965 till 1976. Gun-Britt pluggar filosofi, latin, litteraturhistoria, journalistik. Debuterar, demonstrerar, filosoferar, liftar, cyklar, arbetar och förälskar sig. Får jobb på Dagens Nyheters kultursida, under ledning av den nyckfulle chefredaktören Olof Lagercrantz, och hyllas tämligen unisont för de böcker hon skriver.

– Det som skiljer oss åt är att jag har levt ett skrivliv. Ingen av mina romankaraktärer är författare. Författare är överrepresenterade i litteraturen, säger hon.

Skriver om Gustavs förlaga

1976 födde Gun-Britt Sundström sitt första barn. Efter det ändrade dagböckerna karaktär, fylldes allt mer av barnanekdoter, och det är inte sånt det blir romaner av, säger Gun-Britt Sundström. Dessutom anser hon att skrivandet innebär ett risktagande.

– Vill man fortsätta i ett förhållande ska man inte skriva en roman om det. Det misstaget har en och annan gjort, säger hon.

I Skrivliv beskriver hon både relationen med R, mannen som är förlaga till Makens Gustav, och O, killen i debuten Student -64. Hon skriver att hon offrar O på konstens altare, medan hon ber om R:s tillåtelse att publicera Maken: ”även ickeskrivande människor har upphovsrätt till sitt liv.”

– Jag tycker inte att man har rätt att hursomhelst använda människor runt omkring sig. Jag tycker inte att konsten har någon företrädesrätt, att den skulle stå över moralen. Det tycker jag absolut inte. Det är inte någon ursäkt, att det blev en bra bok, om det går ut över en annan människas privatliv.

”Världssituationen är obeskrivligt deppig”

Efter Maken drog sig Gun-Britt Sundström tillbaka från offentligheten för att ägna sig åt översättning, bland annat av Gamla testamentet. I den nya boken skildrar hon dels sin egen ambivalens inför att vara en kulturpersonlighet, dels sitt politiska uppvaknande.

I dag sörjer hon att den miljödebatt som fördes redan i 68-vänstern inte fick större gehör. Klimatförändringarna vi ser i dag gjorde det mer akut att ge ut dagböckerna.

– När vi bildade familj och fick barn på 70-talet så trodde vi på en framtid för dem. Nu kan jag inte se någon framtid. Det här projektet, för att säga det lite rått, är ett slags effekt av dödstädning. Jag har tänkt på vad jag ska göra med alla mina gamla dagböcker. Ska man ge dem till något arkiv? Men sedan har jag tänkt att det är väldigt osäkert om det blir en sådan framtid.

Så det blev bråttom att ge ut dagböckerna?

– Ja, jag tänkte att ska man göra något av det, är det nu det ska göras.

Vad deppigt.

– Ja, jag kan inte tycka annat än att världssituationen är obeskrivligt deppig. Egentligen borde man inte göra något annat än att prata om den katastrof som hotar oss. Ett sånt här evenemang som Bokmässan är ett försök att tänka på något annat, men man borde inte göra det. Man borde ägna hela dagarna åt att få till stånd den förändring som krävs. En omläggning av hela den västerländska livsstilen.