Lågmälda platser och människor fångade i de ögonblick de är omedvetna om världen och uppfyllda av sitt inre liv.

Det kan handla om sekunder, men det är just det som gör en fotograf till en fotograf. Att se livet, fånga det och berätta om det genom en bild. Men Gunnar Smoliansky var egentligen motsatsen till en snap-shot-fotograf.

Även om till exempel hans förunderliga bilder av barn som leker på gator och bakgårdar på Södermalm i Stockholm på 1950-talet fångar gester, kroppsspråk och blickar så råder en genomgående stillhet i hans sex decennier stora fotografiska livsverk. Både i bilderna av människor men också alla Gunnars bilder av platser, natur och mänskliga spår. Stillhet och en oöverträffad gråskala.

För Gunnar Smoliansky var en av Sveriges främsta fotografiska hantverkare. En dag utanför mörkrummet var kanske inte en helt förlorad dag, men nära på. Någon gång jämförde han sitt konstnärskap med skomakarens. Samma känsla för material, yta, textur och kvalitet. Både färgbilder och det digitala var helt främmande och ointressant för Gunnar. ”Färgen är bara i vägen”, sa han.

För att karaktärisera sig själv lånade Gunnar Smoliansky poeten Vladimir Majakovskijs metafor för sitt dikt-jag ”Ett moln i byxor”. Lika osynlig som självklar. Han har även kallats för Sveriges blygaste fotograf och beskrev en gång hur han ofta väntar in att en plats ska bli helt folktom innan han tar en bild. ”Så att folk slipper undra vad det är för dåre som plåtar rakt ner i gatan.”

När Gunnar Smoliansky ändå fotograferade människor talade han inte med dem innan han tog bilden. ”Jag är bara intresserad av hur det var innan jag fanns.”, sa han. Nu är det efteråt. Som tur är finns alla böcker och bilder kvar efter en av Sveriges finaste och minst framfusiga fotografer.