Johannes Brost var kanske en av Sveriges mest mångsidiga skådespelare. Man vågar nog påstå att de flesta har sett honom i någon av alla roller han hann med. Det brukar heta att Johannes blev folkkär i sin roll som Joker i långköraren Rederiet från 1992.
Men frågan är om han inte blev det redan 10 år tidigare, 1982 i lekprogrammet Gäster med gester, med Lennart Swahn som programledare. Där utmärkte han sig direkt för sina uttrycksfulla charader. Så kunde han även vara som skådespelare. Särskilt på scenen där han ofta spelade komedier med fysiska roller, men även i sina stand up-föreställningar.
Men Johannes Brost behärskade även mer lågmälda och allvarliga uppdrag. Något som han möjligen inte riktigt fick tillräcklig uppmärksamhet för, särskilt efter alla sina år som Joker i Rederiet. En roll som gjorde att han fastnade lite i såpa och humorfacken, och under en period hade svårt att få andra roller. Men i Ulf Malmros film ”Bröllopsfotografen” 2009 fick han chansen att spela den inte helt igenom sympatiska rollen som överklasskillen Claes. Möjligen var det detta som banade vägen för paradrollen som den stukade nattklubbsägaren Janne i Avalon 2011. En roll som gav honom en guldbagge.
Johannes Brost bottnade i sina roller, oavsett om det var buskis eller drama. Han hade också en outtröttlig förmåga att komma tillbaka efter svåra perioder i livet. Allt från mobbning och misshandel under skolåren till kokainmissbruk och utbrändhet senare i livet. Han var öppen med sina erfarenheter och berättade gärna. Det är nog ingen vild gissning att han även använde sig av livets erfarenheter i sitt jobb som skådespelare.
Johannes Brost lutade sig aldrig tillbaka för att leva på gamla meriter. Han ville hela tiden vidare, utvecklas och var öppen för nya saker och idéer. Möjligen är det en av anledningarna till att han inte bara var en skicklig skådespelare utan även en varm och generös person. Och det var ett medvetet val. Han döpte sin självbiografi 2014 till Dö inte nyfiken! och inledde boken med:
”Jag har gått ett tag på jorden men bekymrar mig varken om åldrandet eller döden. Det är som det är. Det blir vad det blir. Man har ingen aning om hur berättelsen slutar. Det enda jag vet säkert är att jag hållit mitt löfte till mamma. När det är dags kommer jag knappast dö nyfiken.”