Störst fokus ligger som oftast på den nordiska tävlingen, som i år känns ovanligt ung. Av åtta tävlande regissörer är nämligen sju långfilmsdebutanter. En av dessa är Christoffer Sandler vars ADHD-komedi Så jävla easy going har fått äran att inviga festivalen. Och svenska Lovisa Sirén, som vann festivalens kortfilmstävling Startsladden 2014, kommer nu med en roadmovie med Bahar Pars vid ratten, kallad Maya Nilo (Laura) och så ser jag väldigt mycket fram emot isländska Lamm, med svenska Noomi Rapace i huvudrollen. Lamm har redan prisats vid festivalen i Cannes förra året och handlar om ett barnlöst par som plötsligt får tillökning av udda art. Juryflörtande mix av folklore och relationsdrama utlovas.

En annan namnkunnig debutant är Panah Panahi, son till Irans förste dissident Jafar Panahi (Taxi Teheran), som rullar i pappas hjulspår. Han går upp i den internationella tävlingen med en roadmovie kallad Hit the road som tar tempen på såväl den persiska familjen som dagens Iran. Hit the road lär enligt uppgift hysa samma mix av humor och allvar, rakhet och komplexitet som faderns filmer – och samma kärlek till den bilburna dramatiken.

Minskad prissumma

Festivalens ekonomi verkar ha tagit covid-stryk vilket kan anas i det att man har tvingats sänka den nordiska tävlingens prissumma. Rejält. Innan coronan slog hål i kassakistan kunde man stoltsera med att ha festivalvärldens fetaste prissumma, på en miljon kronor, men nu kan man ”bara” erbjuda 400 000. Men det är ju pengar det också.

Hypnos och pr-trick

Festivalens fokus på Disorder, alltså Oreda, kammar också förväntningarna medhårs. Inte minst det där cirkustricket kallat The hypnotic cinema. Här uppmanar man oss i publiken att släppa kontrollen över det egna medvetandet och låta en närvarande hypnotisör försätta oss alla i hypnos, inför filmvisningen. Det var för övrigt nära att festivalen inte skulle få genomföra sitt experiment eftersom det var oklart om detta ens var ett lagligt sätt att visa film på – men om Oredan sker under ordande former ska det tydligen gå bra.

Det där hotet om förbud kan ju ha varit ett pr-stunt – festivalledningen har på senare år blivit riktigt slipade i konsten att skapa publikvinnande uppmärksamhet. Minns bara förra årets gimmick på temat social distans där en ensam åskådare låstes in i fyren Pater noster i sex dagar med enbart festivalfilmer som sällskap. Där fick festivalen några gratis spaltkilometer i media, även i utländsk press. Nå, jag har hur som helst lyckats komma över en av de åtråvärda biljetterna till den första hypnosvisningen på söndag, och återkommer i ämnet.