Efter att ha sett sju av de åtta filmerna i den tyngsta kategorin bästa film kunde det konstateras att fem av dem visserligen förtjänar sin plats (har bara problem med övertydliga The trial of the Chicago 7 och sentimentala Sound of metal) men det var först när den åttonde filmen började rulla och Anthony Hopkins tornade upp sig på skärmen i The father, som den riktiga feststämningen infann sig.
Vilket var gravt överraskande. Det lät ju egentligen inte så festligt: Ett kammarspel om en dement man... och ännu en stjärna som låtsas vara sjuk i en rollprestation som enligt lex Rainman har en Oscar tatuerad i pannan.
Men det här är mycket mer än så; en ovanlig skapelse med ett unikt perspektiv: demens ur en drabbad persons synvinkel. Och ikonen Hopkins briljerar. Så klart. Det har sedan länge gått inflation i frasen ”hans livs roll” men den här insatsen är nog just det. Så sinnesvidgande formidabel – men ändå överträffad av Florian Zellers smarta manus som sätter huvudpersonens och åskådarens huvud i fullständigt spinn. Det är en perfekt liten film.
Resten av nomineringarna är svaga fyror och starka treor, men näst bäst i startfältet är ändå Chloé Zhaos Nomadland – som också är hårt segertippad. Kritiker och civilister på sociala medier i all ära men det är först när branschens olika förgalor (framför allt regissörernas och producenternas) delat ut sina skråpriser som man vet vilken film som ligger bäst till. Utifrån det kan man ana att Nomadland kommer gå som segrare från dansen kring guldgubben.
Det skulle dessutom vara en historisk seger. Det har bara skett en enda gång att en film med en kvinna i registolen har tagit hem bästa film (Kathryn Bigelows Hurt locker, 2009) och nu dessutom då kanske en kinesamerikansk sådan.
Men bollen är rund och statyetten hal, så riktigt säker kan man inte vara. Chloé Zhao har på sistone fått ta emot en hel del kritik för att filmen ska romantisera gig-ekonomin (i synnerhet jätten Amazon), sånt kan spela in, och det är ju några titlar som hotar bakifrån. Bland annat Lee Isac Chungs Minari som också kvalar in på min topp-tre. Den här berättelsen om en sydkoreansk familjs försök att etablera sig i USA på 80-talet är ett litet drama om en man med stora ambitioner, en sydkoreansk nytolkning av den amerikanska drömmen.
Men gammal är äldst. Bäst är ändå The father.