Intresset föddes tidigt, med filmen Ivanhoe, som traditionsenligt sänds på nyårsdagen. 

– Jag tror det var en pojkfascination av den oövervinnliga riddaren, som sedan bara har fortsatt för mig, säger Albert Collins. 

Sedan provade han sig fram utifrån vad han lärde sig av silversmeder och plåtslagare.  

– Jag är självlärd eftersom yrket inte funnits på många, många hundra år och det är ganska få som utövar det. 

I sin smedja värmer han upp plåten på ässja – koleldad härd - tills det blir mjukt. Sedan hamrar han på dem med olika städ för att forma till exempel en hjälm. 

Första rustningsmakarmästaren på 240 år 

Collins har nu gjort riddarrustningar i 30 år - både nya och restaureringar av museers original från medeltiden. 

Han har tagit sig en lärling, och nu har han också ett mästarbrev, utfärdat av Sveriges hantverksråd. Med det är yrket officiellt återinfört, och han är den första rustningsmakarmästaren sedan 1781. 

– Det känns ju fantastiskt att det på 2000-talet går att införa ett så gammalt yrke. Jag får en helt annan koppling till de personerna som har gjort det här tidigare i historien. 

Mästarprovet på Livrustkammaren 

För att ta emot mästarbrevet gjorde Albert Collins ett mästarprov. Resultatet blev en rustning, med Erik XIV:s rustning, tillverkad på 1560-talet utanför Arboga, som förlaga. 

– En rustning är ju mer än bara plåten – man måste ha korrekta underplagg, säger han. 

Den finns – tillsammans med underplagg, arbetsbänk och rekonstruerade 1500-talsverktyg – utställd på Livrustkammaren i Stockholm. 

Hans rustning väger 34 kilo, men det är utspritt över hela kroppen. Dessutom är det inte svårt att röra sig i rustningen om den är skräddarsmidd. 

– Det finns uppgifter från 1400-talet att unga adelsmän skröt om sina välsittande rustningar genom att göra frivolter och hjula i dem, säger han.