År 2008 blev Nour El Refai yrkesmässigt tillintetgjord av publik och kritiker. Det handlade om jobbet som artistintervjuare i Melodifestivalen.
Att intervjua ofokuserade artister och spattig publik är svårt. Ta det från en nöjesreporter. Ibland vill man bara stoppa fingrarna i ett proppskåp för att det är så otacksamt.
Och det mest otacksamma måste vara att göra det inför tre miljoner tv-tittare. Som Nour El Refai 2008. Och som Fab Freddie tio år senare. Men den kritik som når åtminstone min mejlkorg, handlar om person mer än prestation. I år konkret om sexualitet och uttryck.
Den påtagliga irritationen över att Fab Freddie uppenbarar sig om lördagarna och sprutar glitter omkring sig, är mycket märklig.
Att spruta glitter är nämligen en stor lojalitetshandling mot allt vad Melodifestivalen är. Vi ska reda ut en sak nu. Melodifestivalen tillhör inte dig, genomsnitts-tv-tittare. Eller mig. Vi tar del av den, och klagar på den, men den är inte vår för vi har inte skapat den.
Låt oss prata om varför Melodifestivalen alls existerar. Förr i tiden var det ett enkvällsprogram för att kröna ett bidrag som skulle representera Sverige i det europeiska fredsprojektet Eurovison song contest. Då hade kontinenten utkämpat två mellanstatliga krig. Nu krigar vi inomstatligt. Det apolitiska ESC har blivit skådeplats för värdegrundsbaserade fredsfrågor. Kärlek och tolerans. Frågor inom vilka många av våra samtida, inomstatliga krig ryms. Därför är tävlingen fortfarande relevant. Gayrörelsen har spelat en mycket viktig roll i upprätthållandet av den relevansen.
Varför sitter vita heteropar tillsammans med sina barn i glitterhatt i Malmö arena och vevar med rosa fjäderboor? Varför förknippar vi tävlingen med fest och kitsch?
Kanske för att Melodifestivalen har approprierat camp.
Camp är ett estetiskt begrepp som innefattar en medveten avsaknad av sofistikation och en drift med normativitet. Vanligt inom just gayrörelsen som ett sätt att förhålla sig till heteronormen med hjälp av humor. Finns i Susan Sontags och Oscar Wildes litteratur, men återfinns framförallt i kontemporär populärkultur, varav ett mycket bra exempel är Eurovision song contest och i förlängningen – Melodifestivalen.
Camp är det glittrande glammiga med Melodifestivalen. Fab Freddie är camp. Det som har hänt är att kulturen som syresatt denna tävling och som byggt dess rådande identitet, tagit plats på scenen. Otroligt orättvist. Inte.
Hatet mot Fab Fraddie är naturligtvis orimligt och ologiskt av flera skäl. Men det här är ett.