Mordhot, uthängda adresser och hembesök. När Kulturnyheterna granskade hot och trakasserier mot journalister uppgav fem av Sveriges största medier att trakasserierna ökar och blir värre, något som har stöd i en lång rad undersökningar det senaste året.

I april kom en ny undersökning från Tidningsutgivarna, som visar att sju av tio kvinnliga opinionsbildare har hotats och trakasserats det senaste året. Många av dem överväger nu att sluta. Journalistförbundets undersökning från förra året visar en liknande bild, där 85 procent av ledarskribenterna utsatts för hot i sitt arbete.

I flera uppmärksammade fall på senare tid har högerextrema legat bakom trakasserierna, samtidigt har röster i debatten höjts om att hotbilden från vänsterextrema grupper måste belysas bättre. Tove Lifvendahl märker av båda grupperna i sitt arbete som politisk chefredaktör på oberoende moderata Svenska Dagbladet.

– Rent anmälningsmässigt, i vad som kategoriseras som hatbrott, upplever jag att det finns en lika stor närvaro från vänster- och högerextrema, säger hon till Kulturnyheterna.

– Men om man pratar om reaktioner och mejl, har jag och kollegor som jag pratat med intrycket att aggressiva män med rasistiska instinkter är överrepresenterade.

Samtidigt är Tove Lifvendahl kluven till begreppet hat. Var går gränsen?

– Jag anser att det finns en gråskala som behöver diskuteras när det gäller hat. Om man håller sig till sakfrågan får man vara hur arg man vill. Men jag drar gränsen vid personangrepp, hat mot grupper är givetvis inte heller okej.

95 procent positivt

Kulturnyheterna har pratat med tongivande opinionsbildare på Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Samhälle och Expressen. Ingen av dem är förvånade över resultatet i Tidningsutgivarnas undersökning, och har alla egna erfarenheter av hot, trakasserier och polisärenden. Samtidigt upplever samtliga tillfrågade att de personligen inte har upplevt någon ökning, i vissa fall är det tvärtom:

– För fem år sen var det mycket värre för mig. Då var det framförallt män på vänsterkanten eller med utländskt påbrå som stod för de grövsta attackerna. Man skulle skjuta mig när man såg mig på gatan, den typen av hat, säger Alice Teodorescu, politisk redaktör på GP.

– Jag har haft stalkers, levt under dödshot och gått med personlarm. Jag lever ett mycket mer medvetet liv om riskerna idag, men situationen har förbättrats under de senaste åren.

Idag säger Alice Teodorescu att omkring 95 procent av bemötandet från läsarna är positivt, människor kommer ofta fram till henne på gatan för att prata om ledarsidans innehåll på ett vänligt och engagerat sätt.

Språket påverkar reaktionen

Sanna Rayman är debattchef på Dagens Samhälle och fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Under flera år arbetade hon på Svenska Dagbladets ledarsida, och upplever att tonläget i debatten – och mot debattörerna – blivit hårdare på senare år.

– Men jag är relativt förskonad, jämfört med många andra kollegor. Det är svårt att säga varför, men jag tror att vi alla är med och sätter ribban. Kallar du folk för lågpannade idioter kommer de sannolikt att reagera. Hot går aldrig att ursäkta, men hur du skriver är också en komponent.

Sanna Rayman tror också att politisk färg kan ha betydelse för vilka som blir utsatta för de värsta angreppen idag.

– Jag tror överlag att högerkvinnor är mer förskonade, för att de som är argast idag är högergubbar. Det skulle förvåna mig om inte vänsterjournalister, i synnerhet kvinnliga, är mest drabbade.

Samtidigt är Raymans upplevelse att manliga högerskribenter tenderar att få ett hårdare bemötande än vad hon själv upplevt.

– Vänstern är mer frikostiga att släppa på spärrarna mot personer som Per Gudmundson eller Ivar Arpi. Där är det fullt blås.

Kritisk mot egna kåren

En aggressiv ton i offentligheten är något som alla tre ledarskribenter, oberoende av varandra, återkommer till som ett problem. Alice Teodorescu är mest kritisk:

– De jobbigaste påhoppen idag kommer från andra journalister. Jag tycker att det finns ett stort problem inom kåren med en otrevlig och osaklig ton.

Hon lyfter särskilt 2015, då hon tillträdde som politisk redaktör på GP, som ett exempel. Efter att rekryteringen blev känd riktades hård kritik mot tidningens ledning, en kritik som Teodorescu i flera fall upplevde som ohederlig och riktad mot henne som person.

– Man utmålade mig som känslokall, ond, ”SD-omhuldad”. Vad hade hänt om jag inte hade så stabila arbetsgivare? Det har varit ett högt pris att betala för de journalister och politiker som tagit ett annat perspektiv än öppna hjärtan i migrations- och immigrationsfrågor.

Efterlyser ett bättre samtalsklimat

Alice Teodorescu understryker att hennes kritik handlar om en liten grupp journalister, framförallt i sociala medier. En plattform hon menar lägger ribban för vad man kan förvänta sig för ton i den breda allmänheten.

– Det här är ett perspektiv som ofta glöms bort: Vi har ett ansvar för tonen i sociala medier. Man går inte in i sak, man försöker göra människor till persona non grata. Det blir ett sätt att tysta åsikter man inte gillar.

Även Sanna Rayman och Tove Lifvendahl efterlyser ett större ansvar i hur journalister och opinionsbildare uttrycker sig, i synnerhet på sociala medier.

– Det förskjuter spannet av vad som anses vara en anständig debattnivå. De värsta påhoppen mot mig har inte kommit från anonyma, utan från andra debattörer. Om de som har betalt i debatten beter sig så, får det så klart effekter på andra håll, säger Tove Lifvendahl.