När Dramaten anordnade en högläsning för att hylla Imre Kertész förra året, skulle författaren själv ha medverkat.
– Det var en uppläsning av hans sista roman men han var sjuk och orkade inte komma, säger Hédi Fried.
Hon överlevde själv Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige 1945 med de Vita bussarna.
Hon är författare, psykolog och föreläser om Förintelsen.
– Jag har träffat honom några gånger tidigare. Han var mycket mjuk, mycket begåvad och mycket mänsklig. Jag blev lite slagen nu. Jag visste att han var dålig men det är alltid ett slag när det väl händer.
”Stor risk att det upprepas”
2002 tilldelades Imre Kertész Nobelpriset, för att ha skildrat vad Svenska Akademien kallade ”den ultimata sanningen” om Förintelsen och mänsklighetens absoluta nollpunkt.
– Hans verk är väldigt viktiga att föra vidare. Om folk inte känner till det som har varit så kommer de att upprepa det. Nu har det gått så lång tid, och nu tänker folk inte längre lika mycket på vilka omständigheter som rådde då, och att det kan hända igen. Då är det stor risk att det upprepas. Även om det inte upprepas på samma sätt. Fördomarna finns kvar, och rädslan för det som är främmande, säger Hédi Fried.
– Om man läser får man möjlighet att sätta sig in i och försöka förstå, även om man aldrig riktigt kan förstå.
”Alla har sin egen berättelse”
Därför är Imre Kertész viktig. Nu mer än någonsin, tycker Hédi Fried.
– Jag tycker mycket om hans böcker. Jag försökte läsa dem på ungerska, men nu har jag tappat så mycket av det språket. Det mesta har jag läst på svenska. Det har varit mycket viktigt. Först och främst för att jag har varit med om det. Det är alltid viktigt att veta hur det har varit för andra, man lär sig hela tiden. Jag tycker om hans språk, sättet att berätta.
Hon letar hela tiden, fortfarande, efter andras berättelser om det som hände.
– Jag läser allt jag kommer över och lär mig hela tiden någonting nytt. Det har hänt så mycket, och alla har sin egen berättelse. Varje berättelse innehåller samma röda tråd. Någonting som hände oss alla, den långsamma utvecklingen steg för steg. Men var och en har en egen krigshistoria. Den ena värre än den andra, säger Hédi Fried.