Carrie Mathison
Seriens självklara nav är en bipolär krutdurk med usel impulskontroll. Hon startade kanske inte trenden med sargade hjältinnor (tänk Lisbeth Salander), men fick den i alla fall att peaka. Hon dök för övrigt upp i rutan samma höst (2011) som vår egen Saga vid gränspolisen (i Bron, alltså), och följdes av andra nerviga kvinnor med rättpatos och diagnos.
Hon är en intrikat antihjälte. En idealist och pragmatiker i samma person. Går bokstavligen över lik för att nå sitt mål som nästan alltid är altruistiskt. Carrie offrar relationen till systern, kollegor, vänner. Ja, till och med sitt eget barn för den stora Saken.
Även den gamle mentorn och ständige allierade Saul Berenson får känna på hennes hårdföra idealism i den sista säsongens sista avsnitt: Ett fadersmord, som hämtat från den grekiska mytologin.
Politiken
Homeland har levererat hel del härlig spänning (bästa säsonger: 1, 2, 6, 7) men ibland har dess världsbild skorrat lite falskt. På ett ytligt plan fingerar serien någon slags samhällskritik, men den är ändå grundad i inställningen att USA är frihetens bastion på jorden. Detta exemplifieras bäst av en scen i första säsongens femte avsnitt där Nicholas Brody frågar om den tillfångatagne Al Qaida-mannen kommer att torteras under förhöret med CIA (underförstått: som Brody själv blev när han var i Al Qaidas våld). Carrie svarar i självklar ton: ”Nej, vi håller inte på med sånt här”.
Och det var en replik som alltså skrevs bara några år efter den amerikanska tortyrskandalen i Abu Ghraib ...
Närheten till verkligheten
Homeland frodas ju främst i den mylla som utgörs av vår rädsla för terrorism, ger oss en pedagogisk chimär av trygghet, att Carrie och ”the good guys” i längden ändå piskar terroristrumpa.
Men serien lockar också för att den ger en kittlande illusion av att vi får en inblick i maktens korridorer. Carries uppdrag har fört oss nära verkliga skeenden som exempelvis kärnvapenavtalet med Iran, den växande polariseringen i USA och terrorismens framfart. I det perspektivet är den sista säsongen ovanligt alert. Där utgörs den dramaturgiska stommen av ett fredsavtal mellan USA, den afghanska regimen och talibanerna. Bara några dagar efter det att det första avsnittet hade visats deklarerade president Trump att ett i princip likadant avtal var på gång.
Trump har även tidigare befunnit sig i Homelands mentala närhet. Den sjätte säsongen spelades in under sensommaren 2016, bara månader innan Donald Trump helt otippat blev president. Manusförfattarna trodde tydligen (precis som alla vi andra) att Hillary Clinton skulle bli vald, och skrev därför in en kvinnlig president i sexan – som sedan hade premiär ungefär samtidigt som Trump svors in i Vita huset. Men även om man missade den lilla detaljen fick man till två spännande säsonger (även sjuan) som till största del utspelade sig på hemmaplan, där klyftan mellan Washington och de som i verkligheten skulle kunna klassas som Trumpväljare, blev farligt stor.
En era är över
Men Homeland har under den tid som gått fått så oerhört många konkurrenter om vår uppmärksamhet att få lär fälla någon tår. Dessutom får vi plåster på de eventuella såren redan på fredag när den femte säsongen av Homelands franska och vassare kusin, Falsk identitet, har premiär här på SVT.