Det här första gången Spike Jonze regisserar och manusförfattar på samma gång, och egentligen säger han samma sak som min gamla moster sagt många gånger:

Folk talar inte med varandra längre! Alla bara sitter där på tunnelbanan och tittar ner i sina smartfånar.

Men Jonze, som ju tidigare förgyllt duken med fantasmagorier som ”I huvudet på John Malkovich” och ”Adaptation” går här naturligtvis ett steg till.

I en nära framtid har man utvecklat en fullt fungerande artificiell intelligens, i form av ett operativsystem som anpassar sig helt efter användaren. Det kan till och med utveckla känslor. Brukaren bestämmer kön, ålder och annat efter behag och sedan har man den trogne assistenten som i en liten digital ask.

Theodore är en stjärna på firman Beautifulhandwrittenletters.com, en tjänst för de som vill skicka fina kärleksbrev men inte orkar författa dem själv.

Han är själv en obotlig romantiker som blivit dumpad av sitt livs kärlek och ensam och ynklig som han är, triggar han direkt på reklamen för det nya operativsystemet – och blir ganska snart kär i sin begåvade och charmerande mjukvara kallad Samantha (med röst av Scarlett Johansson).

Joaquin Phoenix är med sin självklara begåvning i att spela eljest, som gjuten i huvudrollen. Det behövs inte många scensekunder för att tro på hans öde, men lika stor emfas får filmen tack vare det mjuka men samtidigt storslagna bildarbetet.

Hoyte van Hoytema, som ansvarat för det suggestiva fotografiet i de senare årens mest visuellt egenartade svenska produktioner (bland annat ”Call Girl”, ”Låt den rätte komma in”, ”Flickan”) har nu slagit ihop sina estetiska påsar med en av USAs mest fantasifulla regissörer.

Klart att den kreativa energin flödar med en sån kombo. Dels i de mäktiga panoramorna över framtida Los Angeles (Shanghai har fått kliva in som stand in), dels i detaljerna. Och det är just de senare som gör en god science-fiction. Med lite ambition när det gäller vardagsprylarna, från eggande tv-spel till fult mode med byxor upp till armhålorna, får man med lätthet publiken att skriva på berättelsens kontrakt.

Framtiden är alltså bjärt, vänlig och spaciös men detta är ändå något av en dystopi, i alla fall en emotionell sådan. Precis som i andra dystrare bidrag till genren har maskinerna tagit över, men här har den glatt konsumerande människan, som med god aptit slänger sig över alla nymodigheter, inte märkt av det.

Sålunda en slags orwellsk vision i användarvänlig fyrfärg, men också, såklart – kanske främst ändå – en udda och lite sedelärande historia om kärlek. Och ensamhet.

I slutändan handlar det nämligen om att hitta sig själv, och på den vägen även andra människor. Ja, ni hör själva. Slutet är lite väl förnumstigt men ändå… om detta är en emotionell moralism är den i alla fall fin, fyndig och fantasieggande.

Och så påminner den oss om att moster har rätt.