– Filmen görs ju på finska, ett språk som Schjerfbeck inte kunde tala. Det handlar om ett, ofta omedvetet, osynliggörande av landets andra språk, säger konstkritikern Pontus Kyander som uppmanat till bojkott av filmen i en debattartikel i Hufvudstadsbladet.

Men Lotta Nylund, intendent på konstmuseet Villa Gyllenbergs som är en av filmprojektets samarbetspartners är glad att Schjerfbecks konstnärskap uppmärksammas oavsett språk:

– Nu råkar det vara en finskspråkig regissör, Antti Jokinen, som valt att ta sig an den här utmaningen och regissören har ju ändå en viss konstnärlig frihet, säger hon. 

Bröt mot tidsandan

Helene Schjerfbeck (1862-1946) var en av Finlands mest framgångsrika konstnärer. Först som ett underbarn i det då rådande naturalistiska måleriet, men sedan som banbrytande pionjär inom finländsk modernism.

– Man kan säga att hon arbetade lite utanför hela den dominerande tradition av manligt, hjältemodigt och finsknationellt måleri som var förhärskande. Hon tittade istället in i det privata, kanske lite småborgerliga, säger Pontus Kyander.

– De mest intressanta är självporträtten, framför allt de sista självporträtten hon målade. Det som är så fint är att de är så självutlämnande, hon verkligen vågar måla dödsångesten, säger Lotta Nylund.

Minoritetskultur raderas

Helene Schjerfbeck var finlandssvensk, hon umgicks i svenskspråkiga kretsar och bodde länge i Ekenäs där svenskan är majoritetsspråk.

– Man tar bort en central egenhet och gör om till en egenhet hos majoritetskulturen, det vill säga den finskspråkiga. Om man gör det systematiskt, så är det som om minoriteten aldrig hade funnits – att det bara hade funnits en och samma majoritetskultur. Det är inte sant och inte heller så väldigt intressant, tycker Pontus Kyander.

Annika Hällsten, journalist på Hufvudstadsbladet, har rapporterat om den kommande filmen och om debatten som den orsakat.

 – Helene Schjerfbeck är inte det första exemplet på en finlandssvensk som presenteras som en helt finskspråkig. För några år sen kom en film om Jean Sibelius, han pratade två ord svenska i filmen tror jag, annars var han fullständigt finskspråkig, säger hon:

– Den kanske viktigaste anledningen till att folk är så upprörda är att om en person som Hitler pratar engelska på film är det inte så farligt för alla vet att han talade tyska, och tyska är ett världsspråk. Men om Helene Schjerfbeck talar finska på film så betyder det att man osynliggör den svenskspråkiga minoriteten i Finland än en gång. Det här är ett vanligt problem för alla minoriteter i världen – att man osynliggörs.

“Tillspetsad debatt”

Lotta Nylund på Villa Gyllenbergs menar att Schjerfbecks finlandssvenska bakgrund kommer att gestaltas i filmen och att kritiken är överdriven.

– Det är lite konstigt att den här filmen som alltså ännu inte gjorts blir ett slagträ i en mycket större debatt. Diskussionen om just vem får framställa vems historia och på vilket sätt, är viktiga frågor och det är bra att diskussionen förs. Men de här debatterna blir väldigt lätt tillspetsade.

Regissören Antti Jokinen vill inte uttala sig innan filmen är färdig. Han säger dock till Kulturnyheterna att han önskar att kritikerna väntade tills de sett filmen, och att Schjerfbecks finlandssvenska bakgrund kommer att vara tydlig. Han säger även att karaktärerna inte kommer att tala uteslutande finska.