”To live is to suffer – to survive is to find meaning within that suffering”.
Öppningsraden på låten Slippin från 1998 års album Flesh of my flesh, blood of my blood sammanfattar DMX på samma gång bistra som hoppfulla livsåskådning.
En hård uppväxt hos våldsamma föräldrar, placering på fosterhem och hemlöshet på New Yorks gator formade en ännu hårdare artist, vars berättelser om livet och attityden i stadsdelen Yonkers fattigaste kvarter fångade en hel värld.
DMX var på samma gång arketypen av en stenhård rappare som en av hiphopens första religiösa frontfigurer – hans musik växlar sömlöst mellan gatans oförlåtliga verklighet och religiösa teman om hopp och ett liv efter detta.
Just låten Slippin rymmer också en redan då livslång kamp mot droger och ett inre mörker som skulle komma att prägla mycket av Earl Simmons liv i offentligheten.
Billboard-rekord
Efter ett antal år på New Yorks undergroundscen slog DMX igenom stort 1998 med singeln Ruff Ryders anthem, en hyllning till det musikkollektiv som de närmsta åren skulle komma att prägla mycket av den amerikanska hiphopen, med artister som Eve, The Lox och stjärnproducenten Swizz Beats.
Men DMX – med sin karaktäristiskt skrovliga röst, stenhårda attityd och aggressiva musik – skulle bli dess tveklöst största stjärna. Mellan 1998 och 2003 släpper han fem album som samtliga når förstaplatsen på Billboards Top 200-lista, en musikalisk bragd som han blir den första artisten hittills att uppnå (Hans sjätte album, Year of the dog again, når dessutom andraplatsen på listan 2006).
Låtar som X gon give it to ya, Party Up, Where the hood at och We right here är idag klassiker inom genren, och fångar den adrenalinpumpande aggressionen och smittsamma energin som DMX kanske är mest förknippad med. Hans mer religiösa sidor, på låtar som Lord give me a sign, The rain och Damien, nådde inte samma nivåer av kommersiell framgång men är helt centrala för att förstå människan bakom artisten, som spelade in en särskild bön till varje album han släppte.
Skådespelarkarriär
Vid sidan av musikkarriären hade Earl Simmons en framgångsrik skådespelarkarriär i början av 2000-talet, och medverkade i actionfilmer som Romeo must die, Exit wounds och Cradle 2 the grave.
Såväl musikkarriären som de mer profilerade filmrollerna började dala mot slutet av 00-talet, och DMX försvann periodvis från offentligheten till följd av det svåra drogmissbruk han ofta talade om offentligt, och som ledde till återkommande skandalrubriker i tabloidpressen.
Men trots ett decennium utanför den breda offentligheten har DMX förblivit en av hiphopens allra största röster. En artist som kunde kännas farlig och sårbar på samma gång, och kompenserade för sina ofta enklare verser med en autenticitet och ärlighet som gjorde honom till ett fenomen i genren.
Dagarna före hans död samlades stora folkmassor utanför sjukhuset i New York där han vårdades för en hjärtinfarkt, för att spela hans musik och be tillsammans. Sociala medier har fyllts med berättelser om hur DMX musik om lidande, kamp och hopp hjälpt dem att överkomma livets svårare stunder.
Earl ”DMX” Simmons blev 50 år gammal.