Greppet har enkelhetens genialitet: uppenbara det uppenbara. Få den allmänna uppmärksamheten att fästa på hemskheten som gömmer sig i ljuset. Det som passerar. Alla vet vi ju att kvinnor lever i fara bara genom att vara kvinnor. Hur kan vi acceptera det? Hur kan det få passera?
Utmaningen i sådana post-upplysningsprojekt är stor. Hur berättar man något som redan är allmänt känt, men på diffust sätt ändå inte vidgås? Ebba Witt-Brattström kopplar samman litteraturhistoriska citat med röster ur metoo-kören och effekten är chockartad.
Första hälften av hennes bok läser jag i ett svep, fastnaglad i soffan av tyngden, djupt och starkt berörd. Det är fruktansvärt. Och det är fruktansvärt effektivt. Och det är relevant, övertygande, sakligt, stringent. Hon visar på den djupa, långa litterära tradition som består i att kvinnor berättar om övergrepp mot dem: våldtäkt efter våldtäkt efter våldtäkt ur historiens djup. Kvinnor som används, för att skapa makt eller hämnd. Hon flätar samman med citat ur de oändligt många metoo-vittnesmålen från förra året: återigen kvinnor som används för att skapa makt eller hämnd.
”Jag försökte slita mig loss. Han var starkare. Jag grät, sparkade och vred mig under de minuter det tog honom att våldta mig.”
Anonym, #dammenbrister, 2018
”Hon reser sig för att duka fram kaffe. Han griper hastigt tag i henne, håller fast henne i ett järngrepp. 'Nu är du min, nu ska det ske', viskar han hest.”
Moa Martinson, Den osynlige älskaren, 1943
”Likblek, bävande i varje lem och isad av fasa gråter hon, frågar var systern är, men blir inlåst...”
Ovidius, Metamorfoser, Filomela, ca år 8 e.Kr.
Triumfen för metoo var att man lyckades berätta om saker alla kände till på ett sätt som gjorde att alla plötsligt hörde. Här förses nuets metoo med historiska rötter, historisk resonans. Ebba Witt-Brattström lyckas också ringa in och blottlägga övergreppets själva kärna: förfogandet över, bruket av, en människa som ett ting, en ägodel.
Det är väl därför jag blir så skakad av läsningen, hon gör brottet levande och visar att det pågår överallt och alltid har gjort det. Och vi vet alla om det.
Efter mitten, efter den första rushen, tycker jag att hennes rätt korta bok (180 sidor i litet format) snubblar och splittras en del.
Hon bryter ut i en appell mot könsstympning som är att storma in genom en öppen port. Könsstympning är förvisso ett groteskt uttryck för en patriarkal maktordning i de begränsade områden där den utövas – men inte ett bra exempel på patriarkatet i stort. Till exempel i det svenska patriarkatet är könsstympning fördömt och brottsligt och den som blir påkommen blir lagförd och fördömd.
Hon tar en sväng över domstolskritiken som rätt mycket har prägel av just-typiskt-tänkande och brist på problematisering. Visst är citaten ur befängda, anstötliga, korkade tingsrättsdomar som bortförklarar våldtäkter värda att lyfta fram hur många gånger som helst. Jag tycker dock att man måste ta med i resonemanget att grisiga domskäl sedan länge blir framlyfta i nyheterna och samhällsdebatten, redan före Katarina Wennstams epokgörande Flickan och skulden (2002 – av Ebba W-B feldaterad till 2012), och väcker svidande kritik och en stark debatt. En debatt som nog lett till förändring av polisers och domstolars arbete. Den förändringen måste noteras om man vill föra en seriös diskussion om rättssamhällets syn på våldtäkt.
Skuldbeläggningen av offret för en våldtäkt är djupt rotad men som alla orättvisor är den möjlig att lyfta fram i ljuset, debattera och kritisera.
Hon påpekar att beviskravet ”bortom rimligt tvivel” inte är formulerat i lagtext utan i rättspraxis och försöker därifrån dra slutsatsen att sexualbrott behandlas annorlunda än andra brott: ”På ren svenska handlar det om svenska domstolars vana att fria hellre än fälla när det gäller sexuella övergrepp”. Visst kan man vara djupt kritisk mot många domskäl, visst förtjänar bevisvärdering i våldtäktsmål en ständig och skarp ifrågasättande debatt – men att något utvecklats i rättspraxis betyder inte att det är lättvindigt, och ”bortom rimligt tvivel” gäller generellt. Det resonemang Ebba Witt-Brattström sjösätter här hänger helt enkelt inte ihop.
Lika vederhäftig och stark som hon är när hon skriver om det hon kan, litteratur, lika svampig och simpelt tendentiös blir hon i rättskritiken.
Jag tycker att Ebba Witt-Brattström gör fel när hon fnyser åt samtyckeslagen med: ”Jag tror det finns anledning att betvivla att [den juridiska könskampen] med sin minst tvåtusenåriga historia skulle försvinna plötsligt bara för att samtyckeslagen tillkommit.” Det har heller ingen trott eller förväntat sig. Men hur kan man se lagstiftningen som något annat än ett framsteg?
Här går Ebba Witt-Brattström så långt mot att beskriva könskampen som en evig strid att hon inte blir särskilt progressiv. Ska man bedriva politisk samhällskritik måste man betrakta samhället som möjligt att förändra.
Jag tycker att hon felvärderar när hon hånfullt citerar ett polisbefäl som beskriver nyordningen såhär: Den gamla lagen utgick från att en kvinnas kropp är tillgänglig tills hon gör motstånd, den nya lagen utgår från att en kvinnas kropp inte är tillgänglig förrän hon gett uttryck för att hon vill det.
För mig låter det som en klarsynt, ickeförlåtande och kritisk beskrivning av en verklig förändring i lagstiftningen. Hur kan man inte se den förändringen som ett framsteg?
Men helheten av boken – skriven i en liksom rask stil, befrielsens muntra stil – tar ändå andan ur mig. Med sin essäistiska kollagemetod täcker Ebba Witt-Brattström lätt stora ytor, och fångar skarpt in mönstret, linjen, konsekvensen i förringadet av kvinnor och kvinnliga erfarenheter. Som i akademiledamoten Anders Österlings föraktfulla omdöme om Moa Martinsons debutroman: ”underlivsaspekten dominerar”.