– Jag startade Nzinga effect för att jag var frustrerad med berättelsen om afrikanska kvinnor. Jag såg att berättelserna vi berättade om kvinnor i utvecklingsländer är filtrerade genom de problem som de har. Att starta ”Nzinga effect” var en möjlighet för afrikanska kvinnor att återta berättelsen om sig själva, för att ta reda på vilka deras vardagshjältar är, säger Eliza Anyangwe.

Hon lämnade sitt jobb som redaktör på den ansedda brittiska tidningen the Guardian för att starta The Nzinga effect, ett initiativ som samlar in och sprider afrikanska kvinnors berättelser.

I det panafrikanska initiativet jobbar tio människor i länder som Storbritannien, Nigeria, Rwanda, Etiopien, Sydafrika och DR Kongo.

”Ett år före männen samlades kvinnor”

Engelska, franska och portugisiska används av The Nzinga effect:s sajt och evenemang, för att hitta och samla in berättelser som glömts bort. 

– Ett bra exempel är Afrikanska unionen. De flesta vet inte att ett helt år före att männen samlades hade kvinnor startat den Panafrikanska kvinnounionen. Den organisationen har glömts bort, vi kan inte namnet på grundarna, vi vet inte deras bidrag till afrikansk historia, men vi firar Afrikas manliga grundare.

”Historier påverkar vår världsbild”

När svenska tidningar skrev om bistånd under förra året namngavs svarta afrikanska personer bara i 25 procent av fallen medan vita biståndsarbetare namngavs i 93 procent, enligt biståndsorganisationen We effect. Och det här är ett problem eftersom det påverkar vår världsbild och hur vi ser på andra människor, menar Eliza Anyangwe.

– Vi förstår inte hur mycket historierna som vi hör påverkar vår världsbild tills det är för sent. När folk konsumerar en diet som är väldigt stereotyp så kan man inte förvänta sig att de ska ha en balanserad syn på vad som behöver ske eller hur vi ska samarbeta. Vi kan inte sympatisera med människor vi inte hört talas om och vi kan inte vara empatiska och bry oss om samhällen vi inte känner till.

Hört talas om Fela Kutis mamma?

Hon drömmer om en dag när afrikanska kvinnors berättelser tillhör vardagen på ett naturligt sätt.

– Tänk att du en vacker dag är på en middag och någon säger: ”Jag har hört talas om musikern Fela Kutis mamma, som var en av de mest radikala kvinnorna i Nigeria”. Att någon bara nämner det i ett samtal. Det är för oss hur vi mäter framgång.